augusti 24th, 2010
 Vi är sedan en vecka i själva Nordvästpassagen genom Arktiska Kanada. I detta gigantiska naturområde, inuiternas hemvist Nunavut har vi sökt oss fram genom packis och hittills seglat omkring femhundra sjömil. Vi har legat i tre storslagna ankarvikar och sett botten så nära som om vi stått på grund, även när ekolodet visar 10 meter. Ljusturkost vatten i sol, brunt nära strand, stålgrått i busväder men alltid klarare än klart, med öar av levande sjögräs. På vandring med gevär över berg och tundra har vi sett de skiraste små blommor i gult, vitt och lila. Trotsigt lyfter de sina vackra huvuden mot himlen även om de vet att de mycket snart kommer att vissna ner under snö och is igen. Inga träd, inga buskar inte ens en liten grästuva. Några mossor och många olika lavar. Igår såg vi vår första levande myskoxe, det fanns gott om dess kött i de Grönländska frysdiskarna. Här vandrade han över en bergsrygg, som en brun ullhög med horn, ett urtidsdjur som blivit kvar. I nutid har de blivit fredade och ökat ordentligt i antal. Fyra isbjörnar, många vita harar, en massa sälar och fågel har kommit i vår väg och i bergen en del spillning efter vildren. I detta land har vi ännu inte träffat en enda människa. Det är i sanning en av världens sista vildmarker.
Kommentera » | Inga kommentarer »
augusti 23rd, 2010
 En landexpedition utrustades som vanligt med gevär och isbjörnsutrustning, för att undersöka kvarlevorna av Franklins Nordvästpassageexpedition 1845. Den var en av många som letade efter den väg som stormakterna trodde skulle ge Europa bättre möjligheter till handel med Fjärrran Östern. Två skepp, Terror och Erebus med 129 man kämpande under tre år mot kyla och utmattning, till dess samtliga gått under. En del forskare tror att även blyförgiftning från deras konservburkar bidrog. När vi stod där på den öde på stranden och läste på den första gravstenen att här vilade 20-årige John Torrington, gick mina tankar hem till våra egna 20-åringar och den unga glädje och energi de utstrålar. Ytterligare tre unga män alldeles i början av sina liv, vilar här på stranden under stenhögar. Franklin själv dog tidigt och efterhand som männen sökte olika utvägar gick den ene efter den andra bort. Sista året förekom kannibalism. Varför valde de att inte ta till sig överlevnadskunskap av eskimåerna undrar många. Längre bort fanns flera minnesmärken från olika senare expeditioner. Historiens vingslag isade. En isbjörn kom vandrande över den steniga stranden och vi valde att lämna området.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
augusti 22nd, 2010
 I början kändes Erebus Bay stor och ovänlig med busigt väder, förbiflytande isflak, kontinuerligt förändrande vindriktning och vindstyrka. Landskapet var som hela vägen in i Lancaster sound månlandskapslikt med tvärt avhuggna platåer istället för toppar på berg och kullar, några överdragna med chokladsås, en del med ett tjockt lager kanel. Då vi inte draggat på två nätter slutade vi bekymra oss. En kylig sol hittade oss. Vi drog efter andan i 1.8 gradigt vatten men kände livet återvända med en snabb ljummen dusch i sittbrunnen. Brittiska båten Young Larry kom in. De hade försökt komma igenom isbältena söder om Resolute för att gå vidare söderut ner igenom Peel Sound. Men isen var för tät, framfart omöjlig, de kom inte igenom utan fick vända och gå tillbaka till Erebus Bay. Trist för dem men roligt för oss. Två härliga långseglarkvällar med gitarr, sång, historier, mat och vin. Young Larry har även en cello ombord. Vid tolvtiden kom en isbjörn och simmade förbi ankarplatsen. Det gäller att ha is i magen då man ligger och väntar på att isen ska gå upp.
Kommentera » | 8 Kommentarer »
augusti 19th, 2010
Packisen längs Devon Islands södra kust blev efterhand mindre tät. Till slut, med stark känsla av lättnad, såg vi öppet vatten igen. Det var nästan konstigt att sätta segel och återgå till att vara segelbåt. Framåt kvällningen den andra dagen nådde vi Erebus Bay och spanade efter brittiska Young Larry som enligt kvällsnätet med Peter i Cambridge Bay, eventuellt skulle ligga kvar där. Men tyvärr, ingen båt i viken. Vi ankrade i nordvästra hörnan och såg fram emot att få sova en hel natt.
Färskmaten var slut. Kåre och Jörgen hade köksvakt och dök nu för första gången ner i konservförrådet. Hundratals burkar med lockande etiketter. Vi mindes burkärtorna till söndagssteken från när vi var små. Kockarna hade snackat om salta biten hela dagen men de kom upp ur kölsvinet med två burkar skinka och lite bönor. Vi har många och starka kryddor ombord. De gjorde susen. Smarrig Erebusgryta!
Det efterlängtade sovtillfället gick åt skogen. Vinden vände och drog i. Eric gick och la sig. Niklas gick på första ankarvakten. När jag kom upp klockan ett stod te och macka på bordet i sittbrunnen. Kändes trots allt ok med två timmars ankarvakt.
Kommentera » | 8 Kommentarer »
augusti 19th, 2010
Vi har seglat runt jorden, till Svalbard och i många krävande farvatten. Ibland storm, höga vågor, korallrev, tidvattenströmmar, fallvindar från fjälltoppar, stockar i vattnet eller bälten av segt skräp. Vi har seglat bland isberg och rundat beryktade kap. Vi har seglat ensamma Eric och jag, och under långa perioder med våra tre barn. Men hittills har jag aldrig egentligen varit riktigt, riktigt rädd någon gång, så där så det knyter sig i magen. Jo allmänt sett, för de stora saltvattenkrokodilerna i Australien som ligger och lurar och sades kunna anfalla oss i dingen. Men packisen är värre än krokodiler. Den ligger och lurar, den är inte elak eller hungrig, men den är gigantiskt stor och tung. Den går inte att stoppa om den börja röra sig. I kombination med vind blir den livsfarlig. Jag låg i min koj och hörde hur flaken skrapade lätt mot plåten bara några millimeter ifrån mig. Kanske halvsov jag, hallucinationsbenägen av trötthet efter nattvakten. Berättelsen om Titanics undergång spökade i bakhuvudet. Jag inbillade mig att en skarp iskant när som helst skulle riva upp en lång reva alldeles bredvid mig och isvatten skulle spruta in i min koj. Jag kunde inte stoppa tanken. Rädsla satt som klor i magen.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
augusti 19th, 2010
 Nu är vi här! Det som vi försökt föreställa oss men ändå undrat om det skulle vara verklighet är på riktigt. Dundan Bay och den relativa tryggheten i mynningen till Lancaster Sound är bakom oss. Seglingsbart vatten finns inte, det är packis överallt runt oss med smala slingrande kanaler inemellan. Niklas sitter i masten och spanar efter vilket håll vi ska försöka gå för att hitta manöverutrymme. Lotta och jag står på däck och puttar, med all kraft vi har, undan de tunga isflaken, så vi kan komma vidare. För en stund sedan fastnade vi helt. Det gick inte att komma längre. Med stor oro för att rodret skulle bli skadat backade vi försiktigt Ariel IV ett hundratal meter och lyckades vända fören in i en annan smal kanal. Sakta, sakta jobbade vi oss fram hela natten, genom det som betecknas 4/10 is, dvs. fyra delar vattenarea av tio, är istäckta. Vattentemperaturen är 1,3 grader. 4 grader i luften känns med en isande polarvind i näsan som flera minusgrader. Rånarluvorna har kommit fram. Framåt morgonen lyckades vi komma ut till 2/10 is. Det gick återigen att manövrera båten på normalt vis även om riktningen påminde mer om slalom än om en kurs. Målet var Erebus Bay, 160 sjömil bort, viken där den dödsdömda Franklinexpeditionen tillbringade sin första vinter i mitten på artonhundratalet.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
augusti 16th, 2010
 Eric och Niklas har pysslat hela dagen och försökt få autopiloten att börja prata med vår nya GPS kompass. Den vanliga kompassen duger inte längre, den far omkring lite hur som helst så här nära den magnetiska Nordpolen. Det har inneburit att vi fått handstyra en hel del över Baffin Bay och in mellan packis och isberg i Lancaster Sound.
Eric har äntligen fått bra direktkommunikation över SSB radion med vår kontaktperson i Cambridge Bay längre in i passagen och vi har fått bra väder och israpporter av honom. Christian fortsätter också att skicka rapporter hemifrån. Vi har också kunnat ta emot en del information som SMS över satellittelefonen. Telefonen har vi med som en del i säkerhetsutrustningen. Det är för dyrt att ringa om väder och sådant men går fint att skicka gratis SMS och även mail över den. Dessa meddelanden kan vi vara säkra på att de kommer fram. Kommunikation över radion fungerar ibland inte, då mottagningsförhållandena är dåliga.
Det är stort, ensamt och på något sätt djuptyst här i viken. Vi hör vinden och vattnets rörelser och fåglarnas läten, de som bor iland. Längre bort från civilisationen går nog inte att komma.
Kommentera » | 8 Kommentarer »
augusti 15th, 2010
 Vår lugna vik förvandlades under natten till ett inferno. Regnet smattrade, vinden ökade och vi blev tvungna att lyfta ankaret och kryssa mellan isberg över till andra sidan och ankra om. Tyvärr hamnade vi där i ett strömstråk så även om det var mindre vind var det många isberg som långsamt och lite läskigt kom flytande förbi från glaciären längst in i viken. Vi delade upp oss i fem ankarvakter. Eric måste sova så han kan orka upp om något händer. Mycket riktigt, efter att ha klarat oss undan två närstrykande isberg, svängde vinden och ökade. Kåre som då hade ankarvakt blev tvungen att kalla upp Eric och några till och det blev en hård match mot vågor och vind att få upp ankaret. Som tur är har vi fortfarande midnattssol här så även när vi inte direkt ser den, är det ljust dygnet runt. Så återigen kryss över viken till en annan mindre bukt och ny ankring. Vid det här laget var vi alla ganska slut. Ankarvaktandet och sovandet fortsatte till mitt på nästa dag då stormbyarna äntligen lättade något och vi började känna oss normala igen.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
augusti 14th, 2010
 Den 11 augusti låtsades vi att det fortfarande var den 10:e augusti och att det var min 60-årsdag. Ariel IV lågt tryggt för ankar I Dundan Bay, ett tjugotal sjömil in i Lancaster sound på Devon Island. Dagen började egentligen kl ett på natten med att vi hissade den Kanadensiska gästflaggan på däck med ankardram och högtidligheter. Jag skojar inte. Det kändes otroligt högtidligt och stort att ha kommit fram till denna vildmark som är Arktiska Kanada. Inte ett spår av människa fanns att se.
Klockan flyttades tre timmar och plötsligt var den bara tio.
Efter fyra dygns segling behövde jag inte sova räv utan vaknade på riktigt när hela besättningen nästa morgon stod vid min koj och sjöng. Det blev en känslosam dag med brev och presenter hemifrån från alla barn, släkt och vänner. Dagen till ära körde vi dieselpannan ombord så jag gick klädd i min nya presentklänning, nya valstjärtörhängen och lyxparfym. Över detta drog jag sedan stora Viking flytoverallen för att åka på utflykt med Eric i gummibåten. Varför förstod jag inte förrän vi kom tillbaka och en perfekt Grönlandstårta med sex besättningsrosor stod på bordet. På bordet stod också min nya isbjörn i stearin. Niklas och Lotta lagade en dunderfestmiddag med kattfiskkotletter som de lyckats bevara sedan Upernavik. Den 60-årsdagen kommer att gå till hävderna.
Kommentera » | 8 Kommentarer »
augusti 14th, 2010
 10 augusti fyllde jag 60 år, men vi sköt upp firandet till någon lugn dag. Den tionde hände följande. Vi siktade land efter fyra dygn, HURRA, Kanada, Lancaster Sound, porten till Nordvästpassagen.
Vinden blev akterlig och ökade, vi satte spinnakern. Vårt stolta men ganska slitna ballongsegel skörade, katastrof – det betyder att mycket diesel kommer att gå åt i lätta undanvindar. Och en massa pengar som vi inte har för ett nytt segel. Vi satte våra pålitliga nya Elvströmsegel; storsegel, spirad genua och fock. Det gick bra några timmar, sedan svängde vinden och vi blev tvungna att ta ner den tunga spirbommen igen. Någon tog av misstag fel toppliftlina, Eric fick bommen i huvudet och fick rejält ont, läskigt. Den nya plastlådan med möte-med-björn-försvar-grejorna i, ramlade i golvet och fick ett stort hål. Det lagade Lotta med silvertejp.
Sedan slutade det plötsligt regna, dimman försvann och en härlig sommarsolskänsla fick oss att ta av samtliga ullunderställ några timmar. Blöta kläder torkade på däck. Vi lyckades laga spinnakern (!) hjälpligt med spinnakertejp över revorna. Lotta bakade en kaka. Jag lagade wienerkorv och (pulver)rotmos. Vi gick på nära håll förbi ett stort packisflak. Plötsligt reste sig en isbjörn upp, vandrade rakt över isflaket och dök i på andra sidan. Vi trodde knappt våra ögon men Kåre lyckades dokumentera det på film.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
