Ekojobb

april 29th, 2017

Tretton sjömil kvar till ekvatorn. Här blev i fast. I två veckor. Så himla skönt! Ön Wayag, inga människor, naturupplevelser av alla slag, ankrade i en totalturkos lagun framför en perfektvacker kritvit sandstrand. En marmeladburk tog slut ombord lagom att diskas och fyllas med sand från Wayag strand. Vi samlar på sand. Ovanpå bokhyllorna i Sverige finns minst hundra burkar med sand från våra favoritstränder runt jorden. Svart, grå, bege, brun, röd och vit sand. Grovkornig, korallblandad, sammetsfin, slottbyggarlagom och allt däremellan sand, står i hyllan med datum och namn på stranden/ön där den hämtades. Alla har de en egen historia att berätta. Ännu har ingen flygplats säkerhetskontroll ifrågasatt de sandburkar vi har med varje gång vi far hem till Sverige.

Vännerna på brittisk/franska ”Making Time” ankrade bredvid. Nu var vi fyra personer på ön, alla européer. Vi besteg öns högsta berg, planterade (tillfälligt) våra flaggor där, njöt en sundowner och sa farväl till solen den dagen. Sprakande solnedgångsljus lyste den svårframkomliga stigen ner över spetsiga lavastenar och slingrande djungelgrönska. Några papegojor skrek åt oss när vi kom för nära.

Eric, Paul och Viviane dök runt en av de yttre ö-satelliterna och fick simma genom en orörd, levande marin värld. Wayag tillhör Raja Ampat ett av UNESCOs ”World Heritage” områden. Stora och små revfiskar av alla slag, hårda koraller i fantastiska formationer, mjuka koraller i glada färger böljande i strömmen, spännande små krabbor, sjöhästar och smådjur av allehanda slag. Jag har svårt att tryckutjämna på ena örat så jag nöjde mig med att snorkla i lite grundare men ändå akvarieliknande områden.

MEN, även i detta närmast paradis, har oceanerna virvlat in skräp, mest plast, massor av plast. Det tar omkring 400 år för en läskflaska i plast att brytas ner. Vi förberedde en liten grillfest på stranden. MEN, det kändes inte roligt att grilla och äta bland en massa skräp. Vi tog istället iland stora säckar och jobbade en dag med att rensa stranden och elda upp allt skräp. Det kändes fint att göra en så tydlig ekoinsats i världen, om än liten.

Det vanligaste skräpet var plastflaskor och -förpackningar. Därefter kom höger eller vänster flip-flop eller foppatoffla…

Kommentera » | 2 Kommentarer »

En långseglares drömdusch med mera

april 14th, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ja, han sitter på Ariel IV däck och ja han slösar med sötvatten. Han får spola och tvätta och skölja så mycket han vill. Fantastisk känsla! Vår watermaker gör visserligen sötvatten men det behövs gott om ström för att köra den. Så watermaker vattnet måste prioriteras, till dricksvatten, matlagning, disk och lite tvätt. Duscharna blir vanligtvis mycket korta och snåla. Men idag störtregnar det. Soltaket/vattensamlartaket samlar mängder av regnvatten som sprutar ur två slangar, en på var sida. Vi spolar däck, fyller alla dunkar och tvättbaljor, sprutar och duschar oss själva och gapskrattar så det ekar i viken! Underbart! Tänk på det du, nästa gång du står och halvsover en kvart i din dusch!

Extremt rena och saltfria tog vi så upp ankaret och styrde ut på Molukkan Sea. Efter råttan, möglet och rädslan för kidnappare fick vi nu äntligen belöning, en två dygn närmast perfekt segling över stillsamt hav. Ariel IV stävade med sina 25 ton, för fulla segel, i 5 knop över blågrönt hav mot en av Indonesiens ostligaste öar, Halmahera. Solen gick upp och solen gick ner. Vi åt och sov, borstade tänderna, läste böcker, gick på toa, pratade om livets mening, poppade popcorn och allt annat som man gör på ”vanlig” långsegling. Förutom att kolla position, vind och segel förstås. Det upphör aldrig att förvåna oss hur livet helt enkelt går vidare, samtidigt som hemmet/båten flyttar sig till en ny plats. Magiskt!

Så i med ankaret igen i en vacker vik intill en obebodd palmklädd ”söderhavsö”. Vi snorklade en stund på korallrevet och vadade iland. En man kom paddlande i en liten träkanot och hälsade oss Selamat Pagi. Han förstod snart att vi inte kan många ord indonesiska. Det internationella kroppsspråket fick ta över. Han pekade på en palm och undrade om vi ville ha kokosnötter. Javisst förstås. Han klättrade, med bara fötter, uppför en palmstam och skar ner nötter som han sedan skar toppen av och gav oss att dricka. Vi satt där på stranden och ”pratade” om båtar och fiske. När nöten var tom skar han den i två delar och tillverkade en liten sked av skalet. Så kunde vi äta kokosköttet. Han log och skickade med oss nötter tillbaka till båten.

Vi ligger nu på ca 2 grader Nord, dvs 2 grader norr om ekvatorn. Varje grad motsvarar 60 sjömil. Vi närmar södra halvklotet igen. Den här gången har vi ingen ombord som behöver döpas. Hoppas Neptun kommer förbi ändå och hälsar. Han börjar bli en pålitlig gammal vän.

 

Kommentera » | 1 Kommentar »

Så blev vi miljonärer …

mars 31st, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Offret funkade! Kung Neptun var med oss. Vi seglade lugnt för snäll bris, en lång nervös mycket mörk natt, genom fiskeflottan utanför filippinska kusten. Båtarnas lanternor tycktes glida iväg när vi kom nära. Ingen antastade oss eller kom i vår väg.

Morgonen grydde över ett glittrande fritt hav. Enorm lättnad över att ha lämnat kidnapparvatten! Två dygn av nästan perfekt segling söderöver. Första njutstunderna på det här äventyret, sköna läsupplevelser på däck i skugga av storseglet, medan vindrodret Gandalf stolt styrde. Sällsamt lugn när Södra korset lyste vår väg nattetid.

När de första indonesiska öarna närmade sig vid horisonten överfölls vi visserligen av ett tropiskt regnväder som uteslöt varje möjlighet att se något, men med hårt revade segel och radarn på för att kunna ”se” angjorde vi slutligen Bitung vår inklareringshamn. Som efter de flesta tropiska ”squalls” hade vi snart blå himmel igen.

Mötet med Indonesien blev fantastiskt! Som att komma ur fängelse, i den hårt vaktade marinan vid Davao, in i en levande verklighet med glada hjälpsamma människor. Vi hittade en bank och en pengamaskin i väggen och insåg att vi måste ta ut sådär omkring fyra miljoner för att ”ha lite pengar”. Sedelbunten blev så tjock att den inte gick att ha i plånboken utan fick förvaras i ett fack i väskan med gummiband om. Sedlarna vi fått ut var på femtiotusen vardera. De var inte särskilt användbara. Den lilla blå bussen in till stan kostade tretusen. Frukt och grönsaker som vi köpte på en livlig lokal marknad fick vi för omkring fyrtiotusen. Det var bara det att vi handlade hos olika försäljare och var och en av dem skulle ha några tusen. Det var nästan svårt att använda vår nya förmögenhet.

I en vacker vik utanför Bitung ligger vi nu för ankar med två andra långseglarbåtar; Soggy Paws från US och Making Time från Storbritannien. Redan första dagen blev vi bjudna på solnedgångsfest med allihop och det kändes direkt som om vi känt dem länge. Långseglarvärlden är härlig på det viset. Vi har mycket gemensamt och behöver varandra. Man hittar oftast omedelbara vänner överallt,

PS: Femtiotusen indonesiska rupier motsvarar omkring 35 kr så vår miljonärstatus kanske inte är så imponerande, men kul ändå, lite Monopolspelkänsla…

Kommentera » | 1 Kommentar »

Offer

mars 23rd, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är allmänt känt att sjömän måste offra till kung Neptun för att få lycka och välgång över de sju haven och för att oceanernas alla invånare ska komma oss till hjälp om det behövs. Oftast offrar vi blommor innan en överfart. Den här gången känns det viktigt med ett extra starkt offer. Vi vill ge kung Neptun lite av oss själva som en gest av respekt och underdånighet.

Min bikini och Erics kortbyxor, som vi burit under hela förra seglingsåret och även nu under den tre veckor långa förberedelseperioden, måste vara rätt offer. De har suttit på våra kroppar i vått och torrt. Kroppsrester och kropparnas konturer lever kvar i dem. De har under mer än ett år blivit en del av oss och vi har aldrig känt oss så nakna som när vi tog av dem för gott, redo att offra till Neptun.

Nu är det alltså gjort! Vi har tagit fram nya badkläder att leva i under nästa år. Den gamla bikinin och kortbyxorna går överbord tillsammans med blommor, under sånger och magiska besvärjelser, klocka sju på fredag morgon. Då öppnar man bommen till marinan och släpper ut oss på haven igen. Sverige är sju timmar efter oss. Om du är uppe kl 12 på torsdag kväll så hjälp oss, förstärk det magiska genom en tyst hålla-tumme-minut.

Fredag natt sover vi sedan för ankar på Davao buktens östra sida. Lördag går vi ut på öppet hav och ankommer, om allt går bra, inklareringshamn Bitung i Indonesien under måndagsdygnet.

Vi har som tur är inte med oss den filippinska råttan men väl kramar och välgångsönskningar från många av seglarna i marinan.

 

Kommentera » | 15 Kommentarer »

Aj, aj, aj …

mars 18th, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hur dum får man bli? Visst borde jag ha fattat att min rygg inte tål 45 min sol i tropikerna efter att ha varit heltäckt i Norden i sju månader. Men så var det och jag kunde nästan inte sova på fyra dygn. Sedan flådde den stekta ryggen i ytterligare fyra dygn. Nu hänger det bara lite lösa skinflagor och fladdrar, insmorda i solkräm med styrka 70. Härligt. Himla skönt också att gå med tröja i 35 graders värme.

Men projekten går framåt och avseglingsdagen närmar sig, hurra! Den 20 år gamla dingen hade dött, fallit sönder i värmen till alla sina beståndsdelar. Vi skrapade, tvättade och ny-limmade i tre dagar. Nu lever den igen och kommer nog att klara alla ö- och dykturer i Indonesien och över Indiska Oceanen. I Sydafrika måste vi köpa en ny. Tur att vi kunde fylla på skeppskassan hemma i Sverige.

Det stolta vindrodret Gandalf har helt snöpligt blivit av med sin paddel. Den bräcktes i en jättevåg på väg till Filippinerna. Vi hittade en filippinsk snickare som mycket skickligt tillverkade en ny.

Motorn, Ariel IV:s hjärta, brummade igång efter några nervösa försök. Startbatteriet vill inte riktigt. Var hitta ett nytt startbatteri i dessa vatten?

Vi har gott vatten att dricka. De första dagarna köpte vi det i flaskor. Sedan har vi använt vårt stora soltak som regnsamlare. Varenda skur har tagits tillvara och runnit via slangar, ner i dunkar som vi tömmer i vattentankarna. Duschen är en slang på bryggan men det vattnet vågar vi inte dricka. Projektet som innebär att få igång vår ”watermaker”, som avsaltar havsvatten, får vänta tills vi kommer ut i rent vatten.

Varje fredag kväll är det knytkalas på marinan. Ett femtontal seglare möts i solnedgången och bjuder varandra på sina hemländers specialiteter. Vi käkar och gläder oss åt allas historier om vilka lyckade båtprojekt (eller totalt misslyckade) man genomfört under veckan … lite nördigt, men skönt efter hårda arbetsdagar.

I marinans fyra hörn finns torn, två mot land och två ute på pirarna mot havet. Där sitter militärer dygnet runt med k-pistar i knäet. Inga mer seglare kommer att kidnappas från den här marinan. En tysk seglare kidnappades från sin båt i november. Hans fru sköts ihjäl på däck när hon försökte försvara sig med gevär. Mannen halshöggs nyligen när ingen lösensumma gick att få. Vi känner oro efter dessa händelser och kommer tyvärr därför att lämna Filippinerna så fort det går.

Hurra, råttan har lämnat skeppet  …

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Heaven or hell?

mars 11th, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det började med att vår flight mellan London och Manila var inställd, Vi befann oss plötsligt helt oförberedda ett dygn i London. Jättekul med 31 kg ryggsäckar vardera och 13 plus 2 timmars flygning, samt åtta nattimmar på Manilas förfärliga flygplats, framför oss.

Då visade det sig att vår gamla seglarvän Myles från förra turen runt jorden, råkade vara hemma i London. Han hämtade oss på flygplatsen, gav oss mat och vän värme samt en jättestor engelsk dubbelsäng.

När vi sedan kom till Manila bad flygbolaget Philippine Air om ursäkt för den inställda flighten. Vi fick en fantastisk middag och dubbelskön säng på ett femstjärnigt hotell.

Efter totalt 57 timmars resa kom vi så fram till vårt hem Ariel IV. Hon slokade, såg sliten, smutsig och ledsen ut. Och inuti nästan en katastrof! Vitt äckligt mögel på läder, plastytor och ställen där fukt kommit åt. Mus-skitar på alla tänkbara ställen! Och vid närmare inspektion uppätna energibars, hål i plastpåsar runt te, bönor och liknande, hål i diskmedelflaskan, t-spritflaskan, vitaminburken och på andra oväntade plastgodsaker. Vi grät en skvätt och försökte sova. Det gick inte. Jet laggen triumferade över totaltröttheten.

Nästa dag satte vi igång, sopade, gnodde, gned, skurade och tvättade däck, sittbrunnar, durkar, kölsvin, väggar och tak samt alla mögeldoftande kläder, lakan, handdukar, filtar, mattor, totalt all textil ombord samt överlevnadsdräkterna som inte varit ur sina fodral sedan vi lämnade Sverige 2010. Till sist fyllde vi alla utrymmen med råttfällor, rått lim i påsar och på plattor och råttgift. Här skulle fajtas. Om en råtta går och bajsar, till och med i klädskåpen bland våra trosor och kalsingar, ska den döden dö, och det snabbt!

Den tredje kvällen satt vi i sittbrunnen, helt utpumpade och slut. Nu i en ren fin båt. Solen speglade sig i havet när den gick ner över bergen på andra sidan sundet vid Davao city. Palmer vajade längs stranden. Ljumma vindar lekte kring våra halvnakna kroppar. Så himla skönt! Seglare från kringliggande båtar kom förbi på en liten pratstund. Plötsligt var tillvaron enkel och självklar.

Men än har vi inte sett råttan …

Kommentera » | 11 Kommentarer »

Tillbaka ”hem”

februari 25th, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu drar vi! Nu längtar vi hem. Precis lika mycket som vi längtade hem för ett halvår sedan. Nu längtar vi till hemmet som är båten i Filippinerna. Då längtade vi till hemmet som är Sverige. Längtan till båthemmet handlar mest om båtlivet, seglingen, solen och havet. Längtan till Sverige handlar mest om våra barn, släkt och vänner.

Nå, är vi då kluvna och håller på att längta hela tiden? Nej, vi tycker det är fint att längta. Det man längtar efter blir dubbelt uppskattat då man möter det igen.

Vi har lånat en våg och insett att de 23 kg vi får ha i ryggsäckarna snabbt kommer att fyllas med båtgrejor. Hmmm, vi behöver ju faktiskt ha med några badkläder, kortbyxor och kanske lite ekologisk yoghurt för att starta en ny kultur ombord. Men vi har ju handbagageväskan också ?

Vi åker den 1 mars och kommer fram den 3:e. Bli inte ledsna om vi inte svarar på mejl på ett bra tag. Det är svårt att hitta internet där vi är…

Kommentera » | 15 Kommentarer »

GOTT NYTT 2017

december 27th, 2016

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi har haft ett underbart 2016. Halva året på magiska seglingsäventyr i Mikronesien. Andra halvan i Sverige med barn, släkt och vänner, resor i hemlandet och lite jobb för att fylla på skeppskassan.

Men lugn alla ni som egentligen bara vill läsa om seglingsäventyren. Vi återvänder till Ariel IV i mars och drar sedan vidare genom Indonesien och över Indiska Oceanen mot Afrika.

Här årets julfoto, kyla och massa kläder. Förra året stod vi halvnakna på fördäck …

Gott, gott nytt år 2017 från Ariel crew

 

 

Kommentera » | 6 Kommentarer »

Papper, papper …

november 18th, 2016

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu har vi bott på land i Sverige i fem månader. Behövde lite sol och lite båt för att överleva. Här på besök hos vår son på Malta. Fick både sol och båt …

Vi har lyckats få ett rekommendationsbrev från Filippinska Immigrationsmyndigheten, (sjö och hamn avdelningen) riktat till Filippinska Immigrationsmyndigheten (flygplats avdelningen). De rekommenderar att vi ska få komma in i Filippinerna fast vi bara har en enkel flygbiljett. Filippinska ambassaden i Skandinavien vill inte rekommendera samma sak. De råder oss att ta kontakt med en advokat. Svenska ambassaden i Filippinerna funderar på om de ska våga stötta vår önskan. I övrigt har vi ett intyg från marinan i Filippinerna om att båten faktiskt ligger där samt diverse papper om att vi äger båten, har försäkring på den, att vi har skepparexamen, kortvågsradiolicens, VHF-examen med mera. Undrar om vi kommer att bli tvungna att köpa en returbiljett, som vi sedan måste slänga, för att få återvända till vårt hem, Ariel IV. (Ja vi inser att man kan köpa återbetalningsbara …)

Vi har också lyckats lära känna en indonesier, som lovat skriva ett rekommendationsbrev på indonesiska till Indonesiska Immigrationsmyndigheten, om att vi ska få komma in i Indonesien med båt och stanna i två månader innan vi behöver ett nytt rekommendationsbrev för att få stanna ytterligare en månad. Sedan behöver vi ytterligare ett rekommendationsbrev för att få stanna ännu en månad. Detta ska sedan upprepas fem gånger för att vi ska få segla i Indonesien i de maximalt tillåtna sex månaderna.

Men det är två underbart fina seglingsländer! Om kidnappare och pirater håller sig lugna förstås.

Från Indonesien kommer vi sedan att dra vidare över Indiska Oceanen till Afrika. På vägen finns många öar och länder att besöka och många, många tillståndspapper av olika slag att fylla i.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Landhamnar

oktober 18th, 2016

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Som två vinddrivna sjömän har vi nu farit land och Svea rike runt, från norr till söder, i tre månader. Huvudet har reflekterat över den underbara natur vårt land bjuder, men också över det märkliga väder som gott nog medför att landet inte helt invaderas av turister. Kroppen har förvånats över mjuka, hårda, sneda eller alldeles fantastiska sovplatser. Magen har ökat i omfång av många omtänksamma festmiddagar. Hjärtat är mjukt av den underbara vänvärme vi mött i Glommen, Marstrand, Karlstad, Malå, Norrköping, Göteborg, Lammhult, Grimslöv, Malmö, nu Lerhamn vid Kullaberg, snart Malta och därefter Ängelholm.

Att som vi ha sitt hem på andra sidan jorden är inte alltid lätt. Ariel IV ligger ensam vid brygga inte långt från Davao i Filippinerna. Våra kojer saknar kroppsavtryck. Vi saknar ”hemmets härd” (snyft J) Att vara hemma i Sverige utan hem är inte heller helt lätt. Brist på rena sockar kan vi stå ut med och att inte hitta tandborsten i ryggsäcksröran men vi saknar lugnet (och solnedgångarna) ombord.

Stort och varmt tack till våra härliga barn och vänner som ger oss landhamnar att lägga till i när vi behöver någonstans att vara!

Vi har hört från Filippinerna att vår norske seglarkollega Kjartan har fått behålla huvudet. Vilken lättnad! Kanada vägrade betala den begärda lösensumman för två kanadensiska seglare. De halshöggs. Norge har också vägrat betala lösen men privata medel från både Filippinerna och Norge betalades. Ryktet säger omkring 15 milj SEK. Alla seglare jublar naturligtvis för Kjartan men vad händer nu? Det visade sig ju till slut att det lönar sig att kidnappa västerländska seglare.

Vi jobbar nu med att fixa Visa för att kunna segla till Indonesien. Mycket komplicerat. Först måste vi ha ett ”sponsorbrev” som intygar att vi är trevliga och pålitliga. Brevet måste vara skrivet av en indonesier på indonesiska …

Kommentera » | 8 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com