Spindlar och sjörövarskepp

juni 6th, 2017

Vi skrev lite om Indonesien i vår förra blogg och fick en härlig kommentar från goa vännerna på S/Y Mary. (De som var med på TV i första säsongen i ”Äventyrliga familjer”) Tack förresten alla som skriver kommentarer. Vi kan oftast inte svara men vi läser dem och blir himla glada!

Så här skrev Linda på S/Y Mary: ”Älskar Indonesien. Vi brukar beskriva det som världen i miniatyr. Där varje ö bjuder på en ny kultur och helt annorlunda natur och djurliv. Superspännande. Det enda som vi tyckte var riktigt frustrerande och upprörande var den katastrofala eller obefintliga sophanteringen. Har det blivit bättre?”

Nä det har den tyvärr inte. Men vi älskar också Indonesien. Sällan har vi mött så glada människor, leenden och skratt överallt. I dessa tider lever kristna och muslimer sida vid sida och verkar utöva sin religion bara så mycket som det behövs i det dagliga livet. Ungdomarna är också öppna och glada utan ”taskig attityd” till vuxenvärlden. Här finns ingen graffitti. Alkohol existerar nästan inte. Vi har mött en enda berusad (äldre) person. Då bad några kringstående om ursäkt för hans beteende och förklarade det som att ”han är sjuk”.

Vi har nu seglat ytterligare ca 1000 sjömil, lämnat det avlägsna Raja Ampat och kommit in i de mer västorienterade delarna av Indonesien. Ariel IV ligger ankrad utanför Labuan Bajo på ön Flores. Igår fanns det vin att välja på som dryck till maten. Det var väl så där två månader sedan sist. Vi lyxade oss med att äta i land, på dykshopen Blue Marlins restaurang. Eric ska dyka med dem på Komodo imorgon. I restaurangen fanns omkring tjugo västerlänningar och vi mötte kanske tio till på gatan. I hamnen ligger ”live-aboard-båtar” som ser ut som gammaldags sjörövarskepp. I de delar av Indonesien som vi kommer ifrån fanns nästan enbart traditionella fiskebåtar. De ser ut som spindlar.

De närmaste veckorna seglar vi vidare västerut längs ökedjan, via Komodo, Lombok m.fl. till Bali. Där väntar storförberedelser inför att vi ska korsa ännu ett världshav; Indiska Oceanen.

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Ner och kanske upp

maj 22nd, 2017

Indonesien är fantastiskt! Här bor mer än 200 miljoner människor. De tillhör omkring 300 olika etniska grupper och talar 365 olika språk och dialekter. Man äter lite av varje, även orm, fladdermöss och rökt hund. Landet är världens största örike och sträcker sig norr och söder om ekvatorn över totalt 1770 km. Det består av 13677 öar varav omkring 6000 är bebodda. Indonesien har under historiens gång tillhört en rad olika länder som varit ute efter den värdefulla kryddhandeln; Portugal, Spanien, Holland, Spanien och Japan. Inte konstigt att människorna är olika vart vi än kommer, men de är numera stolta över sitt gemensamma land och sin rödvita flagga.

Det funkar lite si och så med både det ena och det andra här men ingen verkar bry sig. Vi anpassar oss. Ni skulle se vår nya ankarlanterna. Den gamla har gått sönder, LED varar inte för evigt. Den hade  vitt runtlysande ljus som det är så noga med i väst. Nu har vi en ankarlanterna som blinkar hysteriskt i lila, turkos, grönt och lite vitt…

Vi låg ankrade i en vacker vik på 15 meters djup, utanför Waisai, norr om Sorong. När vi skulle ta upp ankaret för att segla vidare slirade motorn till ankarspelet. Ankaret satt fast i botten trodde vi. Efter att ha dragit kedjan framåt med båtens hela tyngd försökte vi igen. Ankarspelet gick upp i varv och kedjan rörde sig uppåt men oerhört långsamt. Vi vågade inte dra mer. Motorn kunde gå sönder. Nu misstänkte vi att något jättetungt hade fastnat i ankaret. Eric fick på sig snorkelgrejor och dök ner så han kunde se. Inget konstigt där. Det måste alltså vara fel på ankarspelet. En långseglarbåt utan fungerande ankarspel är en ”sitting duck”. Fy f-n så mycket oro som dök upp.

Vi fick till slut upp ankaret för hand med hjälp av de stora skotvinscharna och seglade till en närliggande färjestation där finns en brygga. Eric jobbade hektiskt i två dagar med att kolla alla delar, kablar och kontakter och var på god väg att montera ner hela j-a motorn till ankarspelet. Han tänkte prova att sätta dit den gamla motorn som ett sista desperat försök. Den fungerar inte så värst bra men vi har kvar den för nödlägen. Men så bestämde han sig för att först försöka ringa firman som tillverkat ankarspelet; Muir i Australien. Nu var det nog dags för lite medvind. En jättebra tekniker förstod problemet och sa att vi skulle försöka spraya med 5:56 i motorn, kanske hade bara kolen fastnat, det var värt ett försök. Vips så fungerade ankarspelet…

Totalabsurt! Men vi kunde segla vidare till Spice Islands och Ambon. Här ligger vi nu vid en boj och är nöjda med att slippa ankra på ett tag …

 

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Hetta

maj 9th, 2017

Kan du minnas hur det känns när svett tränger ut i små droppar i pannan? Eller på mustasch platsen under näsan? Eller i nacken och på hela ryggen så att den börjar rinna i små irriterande kliande droppar? Utan att du jobbar fysiskt utan bara är stilla. Ja så är det här, hela tiden, dagtid. Vi har lärt oss att ”ge upp” inte kämpa emot och försöka hålla svetten stången. Ombord har vi ofta inga kläder på oss så det gör inget, och vi har ett stort soltak som skyddar mot direktvärmen från ovan. Härliga veckor i vildmark, som här i Raja Ampat, Indonesien ligger vi mest i havet förstås.

Kvällsbrisen svalkar i sittbrunnen. Vanliga dagar lever vi där fram till läggdags. Vissa dagar bygger vi en säng i sittbrunnen och tar upp dynor från kojerna. Skönt, men inte de dagar när det kommer värmeåskväder med massor av regn. Kojen därnere är ett alternativ. Fläktarna surrar lite men ger härlig svalka. Ibland räcker det inte, då är det bäst att ha våta handdukar som täcke. Tunna kökshanddukar ska det vara som bara känns lite fuktiga och kalla. De torkar snabbt på kroppen så man måste väta dem två gånger till under en normal natt.

Iland låter vi helt enkelt kläderna vara svettvåta och därmed lite svalkande. Det är viktigt att ha rätt färg på tröjan så inte svetten syns för mycket. Värmesvett luktar inte illa. Den är bara som vatten. Igår drack jag sex liter vatten.

Morgonte och kaffe till fika är helt dumt förstås. Värme inifrån också!  Men inte kul att ändra så gamla njutvanor. Iste är inte lika gott… Däremot är det gott med is i en ”sundowner”. En båt vi mötte hade ismaskin. Den var stor som ett litet kylskåp och tog upp en halv koj.

Mot kvällen går värmen upp ombord under däck. Brödbaket är oftast avklarat men tillagning av middag alstrar massor av värme. En dag då Eric lagade pannkakor hade vi värmerekord ombord, 37,2 grader i pentryt.

 

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Ekojobb

april 29th, 2017

Tretton sjömil kvar till ekvatorn. Här blev i fast. I två veckor. Så himla skönt! Ön Wayag, inga människor, naturupplevelser av alla slag, ankrade i en totalturkos lagun framför en perfektvacker kritvit sandstrand. En marmeladburk tog slut ombord lagom att diskas och fyllas med sand från Wayag strand. Vi samlar på sand. Ovanpå bokhyllorna i Sverige finns minst hundra burkar med sand från våra favoritstränder runt jorden. Svart, grå, bege, brun, röd och vit sand. Grovkornig, korallblandad, sammetsfin, slottbyggarlagom och allt däremellan sand, står i hyllan med datum och namn på stranden/ön där den hämtades. Alla har de en egen historia att berätta. Ännu har ingen flygplats säkerhetskontroll ifrågasatt de sandburkar vi har med varje gång vi far hem till Sverige.

Vännerna på brittisk/franska ”Making Time” ankrade bredvid. Nu var vi fyra personer på ön, alla européer. Vi besteg öns högsta berg, planterade (tillfälligt) våra flaggor där, njöt en sundowner och sa farväl till solen den dagen. Sprakande solnedgångsljus lyste den svårframkomliga stigen ner över spetsiga lavastenar och slingrande djungelgrönska. Några papegojor skrek åt oss när vi kom för nära.

Eric, Paul och Viviane dök runt en av de yttre ö-satelliterna och fick simma genom en orörd, levande marin värld. Wayag tillhör Raja Ampat ett av UNESCOs ”World Heritage” områden. Stora och små revfiskar av alla slag, hårda koraller i fantastiska formationer, mjuka koraller i glada färger böljande i strömmen, spännande små krabbor, sjöhästar och smådjur av allehanda slag. Jag har svårt att tryckutjämna på ena örat så jag nöjde mig med att snorkla i lite grundare men ändå akvarieliknande områden.

MEN, även i detta närmast paradis, har oceanerna virvlat in skräp, mest plast, massor av plast. Det tar omkring 400 år för en läskflaska i plast att brytas ner. Vi förberedde en liten grillfest på stranden. MEN, det kändes inte roligt att grilla och äta bland en massa skräp. Vi tog istället iland stora säckar och jobbade en dag med att rensa stranden och elda upp allt skräp. Det kändes fint att göra en så tydlig ekoinsats i världen, om än liten.

Det vanligaste skräpet var plastflaskor och -förpackningar. Därefter kom höger eller vänster flip-flop eller foppatoffla…

Kommentera » | 2 Kommentarer »

En långseglares drömdusch med mera

april 14th, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ja, han sitter på Ariel IV däck och ja han slösar med sötvatten. Han får spola och tvätta och skölja så mycket han vill. Fantastisk känsla! Vår watermaker gör visserligen sötvatten men det behövs gott om ström för att köra den. Så watermaker vattnet måste prioriteras, till dricksvatten, matlagning, disk och lite tvätt. Duscharna blir vanligtvis mycket korta och snåla. Men idag störtregnar det. Soltaket/vattensamlartaket samlar mängder av regnvatten som sprutar ur två slangar, en på var sida. Vi spolar däck, fyller alla dunkar och tvättbaljor, sprutar och duschar oss själva och gapskrattar så det ekar i viken! Underbart! Tänk på det du, nästa gång du står och halvsover en kvart i din dusch!

Extremt rena och saltfria tog vi så upp ankaret och styrde ut på Molukkan Sea. Efter råttan, möglet och rädslan för kidnappare fick vi nu äntligen belöning, en två dygn närmast perfekt segling över stillsamt hav. Ariel IV stävade med sina 25 ton, för fulla segel, i 5 knop över blågrönt hav mot en av Indonesiens ostligaste öar, Halmahera. Solen gick upp och solen gick ner. Vi åt och sov, borstade tänderna, läste böcker, gick på toa, pratade om livets mening, poppade popcorn och allt annat som man gör på ”vanlig” långsegling. Förutom att kolla position, vind och segel förstås. Det upphör aldrig att förvåna oss hur livet helt enkelt går vidare, samtidigt som hemmet/båten flyttar sig till en ny plats. Magiskt!

Så i med ankaret igen i en vacker vik intill en obebodd palmklädd ”söderhavsö”. Vi snorklade en stund på korallrevet och vadade iland. En man kom paddlande i en liten träkanot och hälsade oss Selamat Pagi. Han förstod snart att vi inte kan många ord indonesiska. Det internationella kroppsspråket fick ta över. Han pekade på en palm och undrade om vi ville ha kokosnötter. Javisst förstås. Han klättrade, med bara fötter, uppför en palmstam och skar ner nötter som han sedan skar toppen av och gav oss att dricka. Vi satt där på stranden och ”pratade” om båtar och fiske. När nöten var tom skar han den i två delar och tillverkade en liten sked av skalet. Så kunde vi äta kokosköttet. Han log och skickade med oss nötter tillbaka till båten.

Vi ligger nu på ca 2 grader Nord, dvs 2 grader norr om ekvatorn. Varje grad motsvarar 60 sjömil. Vi närmar södra halvklotet igen. Den här gången har vi ingen ombord som behöver döpas. Hoppas Neptun kommer förbi ändå och hälsar. Han börjar bli en pålitlig gammal vän.

 

Kommentera » | 1 Kommentar »

Så blev vi miljonärer …

mars 31st, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Offret funkade! Kung Neptun var med oss. Vi seglade lugnt för snäll bris, en lång nervös mycket mörk natt, genom fiskeflottan utanför filippinska kusten. Båtarnas lanternor tycktes glida iväg när vi kom nära. Ingen antastade oss eller kom i vår väg.

Morgonen grydde över ett glittrande fritt hav. Enorm lättnad över att ha lämnat kidnapparvatten! Två dygn av nästan perfekt segling söderöver. Första njutstunderna på det här äventyret, sköna läsupplevelser på däck i skugga av storseglet, medan vindrodret Gandalf stolt styrde. Sällsamt lugn när Södra korset lyste vår väg nattetid.

När de första indonesiska öarna närmade sig vid horisonten överfölls vi visserligen av ett tropiskt regnväder som uteslöt varje möjlighet att se något, men med hårt revade segel och radarn på för att kunna ”se” angjorde vi slutligen Bitung vår inklareringshamn. Som efter de flesta tropiska ”squalls” hade vi snart blå himmel igen.

Mötet med Indonesien blev fantastiskt! Som att komma ur fängelse, i den hårt vaktade marinan vid Davao, in i en levande verklighet med glada hjälpsamma människor. Vi hittade en bank och en pengamaskin i väggen och insåg att vi måste ta ut sådär omkring fyra miljoner för att ”ha lite pengar”. Sedelbunten blev så tjock att den inte gick att ha i plånboken utan fick förvaras i ett fack i väskan med gummiband om. Sedlarna vi fått ut var på femtiotusen vardera. De var inte särskilt användbara. Den lilla blå bussen in till stan kostade tretusen. Frukt och grönsaker som vi köpte på en livlig lokal marknad fick vi för omkring fyrtiotusen. Det var bara det att vi handlade hos olika försäljare och var och en av dem skulle ha några tusen. Det var nästan svårt att använda vår nya förmögenhet.

I en vacker vik utanför Bitung ligger vi nu för ankar med två andra långseglarbåtar; Soggy Paws från US och Making Time från Storbritannien. Redan första dagen blev vi bjudna på solnedgångsfest med allihop och det kändes direkt som om vi känt dem länge. Långseglarvärlden är härlig på det viset. Vi har mycket gemensamt och behöver varandra. Man hittar oftast omedelbara vänner överallt,

PS: Femtiotusen indonesiska rupier motsvarar omkring 35 kr så vår miljonärstatus kanske inte är så imponerande, men kul ändå, lite Monopolspelkänsla…

Kommentera » | 1 Kommentar »

Offer

mars 23rd, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är allmänt känt att sjömän måste offra till kung Neptun för att få lycka och välgång över de sju haven och för att oceanernas alla invånare ska komma oss till hjälp om det behövs. Oftast offrar vi blommor innan en överfart. Den här gången känns det viktigt med ett extra starkt offer. Vi vill ge kung Neptun lite av oss själva som en gest av respekt och underdånighet.

Min bikini och Erics kortbyxor, som vi burit under hela förra seglingsåret och även nu under den tre veckor långa förberedelseperioden, måste vara rätt offer. De har suttit på våra kroppar i vått och torrt. Kroppsrester och kropparnas konturer lever kvar i dem. De har under mer än ett år blivit en del av oss och vi har aldrig känt oss så nakna som när vi tog av dem för gott, redo att offra till Neptun.

Nu är det alltså gjort! Vi har tagit fram nya badkläder att leva i under nästa år. Den gamla bikinin och kortbyxorna går överbord tillsammans med blommor, under sånger och magiska besvärjelser, klocka sju på fredag morgon. Då öppnar man bommen till marinan och släpper ut oss på haven igen. Sverige är sju timmar efter oss. Om du är uppe kl 12 på torsdag kväll så hjälp oss, förstärk det magiska genom en tyst hålla-tumme-minut.

Fredag natt sover vi sedan för ankar på Davao buktens östra sida. Lördag går vi ut på öppet hav och ankommer, om allt går bra, inklareringshamn Bitung i Indonesien under måndagsdygnet.

Vi har som tur är inte med oss den filippinska råttan men väl kramar och välgångsönskningar från många av seglarna i marinan.

 

Kommentera » | 15 Kommentarer »

Aj, aj, aj …

mars 18th, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hur dum får man bli? Visst borde jag ha fattat att min rygg inte tål 45 min sol i tropikerna efter att ha varit heltäckt i Norden i sju månader. Men så var det och jag kunde nästan inte sova på fyra dygn. Sedan flådde den stekta ryggen i ytterligare fyra dygn. Nu hänger det bara lite lösa skinflagor och fladdrar, insmorda i solkräm med styrka 70. Härligt. Himla skönt också att gå med tröja i 35 graders värme.

Men projekten går framåt och avseglingsdagen närmar sig, hurra! Den 20 år gamla dingen hade dött, fallit sönder i värmen till alla sina beståndsdelar. Vi skrapade, tvättade och ny-limmade i tre dagar. Nu lever den igen och kommer nog att klara alla ö- och dykturer i Indonesien och över Indiska Oceanen. I Sydafrika måste vi köpa en ny. Tur att vi kunde fylla på skeppskassan hemma i Sverige.

Det stolta vindrodret Gandalf har helt snöpligt blivit av med sin paddel. Den bräcktes i en jättevåg på väg till Filippinerna. Vi hittade en filippinsk snickare som mycket skickligt tillverkade en ny.

Motorn, Ariel IV:s hjärta, brummade igång efter några nervösa försök. Startbatteriet vill inte riktigt. Var hitta ett nytt startbatteri i dessa vatten?

Vi har gott vatten att dricka. De första dagarna köpte vi det i flaskor. Sedan har vi använt vårt stora soltak som regnsamlare. Varenda skur har tagits tillvara och runnit via slangar, ner i dunkar som vi tömmer i vattentankarna. Duschen är en slang på bryggan men det vattnet vågar vi inte dricka. Projektet som innebär att få igång vår ”watermaker”, som avsaltar havsvatten, får vänta tills vi kommer ut i rent vatten.

Varje fredag kväll är det knytkalas på marinan. Ett femtontal seglare möts i solnedgången och bjuder varandra på sina hemländers specialiteter. Vi käkar och gläder oss åt allas historier om vilka lyckade båtprojekt (eller totalt misslyckade) man genomfört under veckan … lite nördigt, men skönt efter hårda arbetsdagar.

I marinans fyra hörn finns torn, två mot land och två ute på pirarna mot havet. Där sitter militärer dygnet runt med k-pistar i knäet. Inga mer seglare kommer att kidnappas från den här marinan. En tysk seglare kidnappades från sin båt i november. Hans fru sköts ihjäl på däck när hon försökte försvara sig med gevär. Mannen halshöggs nyligen när ingen lösensumma gick att få. Vi känner oro efter dessa händelser och kommer tyvärr därför att lämna Filippinerna så fort det går.

Hurra, råttan har lämnat skeppet  …

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Heaven or hell?

mars 11th, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det började med att vår flight mellan London och Manila var inställd, Vi befann oss plötsligt helt oförberedda ett dygn i London. Jättekul med 31 kg ryggsäckar vardera och 13 plus 2 timmars flygning, samt åtta nattimmar på Manilas förfärliga flygplats, framför oss.

Då visade det sig att vår gamla seglarvän Myles från förra turen runt jorden, råkade vara hemma i London. Han hämtade oss på flygplatsen, gav oss mat och vän värme samt en jättestor engelsk dubbelsäng.

När vi sedan kom till Manila bad flygbolaget Philippine Air om ursäkt för den inställda flighten. Vi fick en fantastisk middag och dubbelskön säng på ett femstjärnigt hotell.

Efter totalt 57 timmars resa kom vi så fram till vårt hem Ariel IV. Hon slokade, såg sliten, smutsig och ledsen ut. Och inuti nästan en katastrof! Vitt äckligt mögel på läder, plastytor och ställen där fukt kommit åt. Mus-skitar på alla tänkbara ställen! Och vid närmare inspektion uppätna energibars, hål i plastpåsar runt te, bönor och liknande, hål i diskmedelflaskan, t-spritflaskan, vitaminburken och på andra oväntade plastgodsaker. Vi grät en skvätt och försökte sova. Det gick inte. Jet laggen triumferade över totaltröttheten.

Nästa dag satte vi igång, sopade, gnodde, gned, skurade och tvättade däck, sittbrunnar, durkar, kölsvin, väggar och tak samt alla mögeldoftande kläder, lakan, handdukar, filtar, mattor, totalt all textil ombord samt överlevnadsdräkterna som inte varit ur sina fodral sedan vi lämnade Sverige 2010. Till sist fyllde vi alla utrymmen med råttfällor, rått lim i påsar och på plattor och råttgift. Här skulle fajtas. Om en råtta går och bajsar, till och med i klädskåpen bland våra trosor och kalsingar, ska den döden dö, och det snabbt!

Den tredje kvällen satt vi i sittbrunnen, helt utpumpade och slut. Nu i en ren fin båt. Solen speglade sig i havet när den gick ner över bergen på andra sidan sundet vid Davao city. Palmer vajade längs stranden. Ljumma vindar lekte kring våra halvnakna kroppar. Så himla skönt! Seglare från kringliggande båtar kom förbi på en liten pratstund. Plötsligt var tillvaron enkel och självklar.

Men än har vi inte sett råttan …

Kommentera » | 11 Kommentarer »

Tillbaka ”hem”

februari 25th, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu drar vi! Nu längtar vi hem. Precis lika mycket som vi längtade hem för ett halvår sedan. Nu längtar vi till hemmet som är båten i Filippinerna. Då längtade vi till hemmet som är Sverige. Längtan till båthemmet handlar mest om båtlivet, seglingen, solen och havet. Längtan till Sverige handlar mest om våra barn, släkt och vänner.

Nå, är vi då kluvna och håller på att längta hela tiden? Nej, vi tycker det är fint att längta. Det man längtar efter blir dubbelt uppskattat då man möter det igen.

Vi har lånat en våg och insett att de 23 kg vi får ha i ryggsäckarna snabbt kommer att fyllas med båtgrejor. Hmmm, vi behöver ju faktiskt ha med några badkläder, kortbyxor och kanske lite ekologisk yoghurt för att starta en ny kultur ombord. Men vi har ju handbagageväskan också ?

Vi åker den 1 mars och kommer fram den 3:e. Bli inte ledsna om vi inte svarar på mejl på ett bra tag. Det är svårt att hitta internet där vi är…

Kommentera » | 15 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com