Halshuggen seglare

maj 18th, 2016

utriggare dödenI september 2015 for två snabba motorbåtar i full fart från havet in i en marina strax utanför staden Davao i sydöstra Filippinerna. Männen ombord kidnappade fyra människor och for snabbt iväg igen. Det hela tog omkring en kvart.

De kidnappade var två äldre seglare, män från Kanada, en filippinsk kvinna, den ena mannens partner, samt en norrman. Kidnapparna försökte först få med sig ett japanskt par från en segelbåt vid bryggan. De gjorde motstånd, blev lite skadade men lyckades hoppa i vattnet och simma iväg. Kanadensarna och kvinnan blev nästa offer. Den norske chefen för marinan kom springande för att undersöka vad som stod på. Han blev fjärde offret.

Kidnapparna, en grupp militanta muslimer, som nyligen anslutit sig till IS, begärde 25 miljoner USD i lösensumma. Efterhand som tiden gått har den minskat till 8 miljoner USD. Vi vet inte hur förhandlingarna har hanterats eller vad de olika inblandade ländernas regeringar har kunnat göra men när tidfristen gick ut den 25 april 2016 hade ingen lösensumma betalats. Några dagar senare slängdes ett avhugget huvud i en plastpåse på gatan utanför ett lokalt kommunhus i den muslimska delen av Filippinerna. Huvudet tillhörde en av kanadensarna.

Vi är på väg till just den marinan vid Davao. Det är enda marinan i Filippinerna som ligger utanför cyklonbältet. Vi ska lämna båten i omkring ett halvår för att åka hem till Sverige, och behöver veta att båten, vårt hem, ligger säkert. Men hur säkert är det för oss att segla till Davao?

Vi har kommunicerat med marinan och pratat med seglare som ligger där eller nyligen har kommit därifrån hit till Palau. Informationen vi får handlar om att marinan nu känns så säker att den påminner om ett fängelse. Höga stängsel har satts upp runtomkring och det en stor bom är monterad tvärs över inseglingsrännan. I två torn sitter vakter med kulsprutor och en av marinens båtar är stationerade vid ena bryggan.

Vi har funderat hit och dit, fram och tillbaka, pratat och diskuterat, läst den information som finns tio gånger, undrat, tänkt, grubblat, bearbetat och sökt alternativ men inte hittat några. I den del av världen som vi nu ska segla genom gäller inte samma regler som i väst. Vi vet att filippinierna är bland de mest gästvänliga i världen, men fattiga människor som inte ser några alternativ kan bli farliga.

Det är omkring fem dygns segling härifrån Palau till Filippinerna. Nästan stiltje väntar oss och dessutom motström.

Kommentera » | 8 Kommentarer »

Pruttlukt och människovärme

maj 8th, 2016

Avsked Paula o Tomas, bloggstorlekTre månader har gått sedan Paula och Tomas mönstrade på i Majuro, Marshall öarna. Nyligen var deras planerade seglingstid slut. Paula och Tomas har för första gången i sitt liv gjort en beundransvärd långsegling och korsat hela Mikronesien; Marshall, Kosrae, Pophnpei, Chuuk och Yap, drygt 2200 nautiska mil. De mönstrade av i Palau, i 30 graders värme och tog planet hem runt halva jorden till den snöiga våren i Sverige. Deras resa tog uppemot två dygn. Det är tomt efter dem ombord.

En segelbåt är i början ganska liten för fyra personer som inte känner varandra så väl förut. Plötsligt ska vi ses med morgonrufsigt hår, iförda endast kalsingar. Plötsligt ska vi dela våra ”problem”; kanske illamående eller att inte ha sovit så gott, med människor vi tidigare bara sett glada och välklädda på middag i fräscha landhus. Vi måste vänja oss vid att stå i toakö och att acceptera varandras toabesökdoft när den sprider sig i kajutan. Och vi måste lära oss varandras vanor på gott och ont. Vem som har mjölk i kaffet, vem som behöver vara lite ifred ibland, vem som behöver ha pentrypumpen avstängd för att kunna sova, vem som behöver ha fläkten igång för att överleva osv.

Men också vem som ofta glömmer sina grejor, vem som glömmer att röja på däck, vem som snarkar, vem som är lite sur ibland, vem som inte är så bra på att laga mat eller vem som blir lite galen när vi kommer till ställen med internet.

Vi har aldrig förr varit med om att fyra människor så ärligt och välmenande har tagit denna utmaning på djupaste allvar och verkligen jobbat hårt för att det hela skulle fungera. Vi har alla försökt anpassa oss och lyssna på varandras behov. Utöver den tropiska värmen, värmen från motorn när den varit igång, varmvattenberedaren, ugn och spis så har en fin människovärme utvecklats mellan oss fyra. Den går inte att mäta i grader, den lämnar oss med goa minnen när ni nu mönstrat av. Vi överräcker också fem stjärnor för snabb utveckling till avancerade däcksgastar. Tack Paula och Tomas för en fin tid tillsammans!

Ny besättning är vår son Jens som ska segla med till Filippinerna. Honom känner vi väl efter 27 år.

Kommentera » | 8 Kommentarer »

På andra sidan

april 29th, 2016

Middag med vännerEfter flera månader i vilda vatten, i ett av världens mest avlägsna och spännande hörn, på atollerna i Mikronesien, med en diet på mest bananer, kokosnötter, fisk och konserver, såg fram vi emot att angöra dykparadiset Palau.  En atoll med gamla mikronesiska anor men också en modern turistvänlig plats där vi förväntade oss lite stillsam lyx; mataffärer, restauranger, internet, möjlighet att tvätta svettiga lakan och att träffa trevliga långseglare. Även den vanliga turistströmmen av omfångsrika amerikaner och andra nyanlända blekansikten kunde bli kul att möta.

Nu har vi äntligen ost igen! Och allehanda grönsaker. Yipee!  Den första kalla ölen vid kajkanten smakade underbart och likaså maten som vi inte lagat själva. Inboxen gav en massa glada nyheter hemifrån, och några få mindre glada. Vi lyckades deklarera – puh! Flera långseglare låg i viken. Det kändes hemtamt att återigen ha självklara ”vänner” att prata med om väder och seglingsområden.

Men lakanen är fortfarande lika svettiga. Det är vattenbrist i hela området. Tvätterierna har stängt. Vår son Jens har anlänt från Sverige för att dyka och sedan segla med oss till Filippinerna. Jens har bott några dagar hos svenska vännerna Oskar och Nikolina som arbetar här, Oskar som dykinstruktör och Nikolina som delfintränare. I deras lägenhet, liksom hos alla andra, är vattnet om man har tur påslaget två timmar om dagen. Då gäller det att hinna duscha, diska och lagra vatten till allt annat i dunkar på köksgolvet.

Det är nu vi inser på allvar att vi är på andra sidan jorden. Turisterna, de som har pengar nog att komma hit och dyka, bo på hotell, äta på restauranger och ge fart åt den lokala ekonomin, är inte amerikaner och blekansikten alls. De är japaner, kineser, koreaner och taiwaneser. Massor av människor från andra sidan jorden som har fått råd att åka på dyra semestrar. Liksom vi västerlänningar har gjort sedan slutet av förra seklet.  Alla de asiatiska turisterna tycks vara unga. Alla har en lång stång för att ta ”selfie”bilder med. Koreanerna är klädda i neonfärgade åtsmitande träningskläder, exakt samma outfit för pojke och flicka i samma par. Japanerna är tystlåtna, bugar och tackar och är allmänt synnerligen artiga. Kineserna är lite äldre och verkar mycket medvetna om att de numera är en maktfaktor att räkna med i världen.  Buffliga sa en lokal guide, men det var förstås bara en person. Vi längtar redan tillbaka till öarna och de vänliga generösa människorna där.

Vi bjuder Oskar och Nikolina på pannbiff med lök och potatismos, lite svensk husmanskost efter alla nudlar och risrätter.

 

 

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Sweet yellow banana trail

april 20th, 2016

Banana trailPå ön Lekinioch, Chuuk State, mitt i Micronesien, mötte vi två söta flickor. De fick veta att Eric är doktor och undrade om han kunde hjälpa deras mamma som hade ont i en tand. Eric gick dit med sina lånade tandverktyg men kunde bara konstatera att tanden behövde dras ut. Han gav henne en karta smärtstillande tabletter. En timme senare kom en av flickorna med en hel bananstock i en skottkärra. Bananerna var små, gula och söta.

En äldre man var ledsen över att hans brödfruktmosstöt av korallsten gått i två bitar. Eric lagade den med superlim och ordinerade en veckas vila. Lite senare kom en ung man ut i en liten utriggarkanot. Han överlämnade en bananstock som tack. Bananerna var gröna halvstora och mognar efter 3-4 dagar.

Västerut, på nästa ö Pulawat mötte vi en lärare från skolan som behövde hjälp med att kolla om en lampa i taket var fungerande eller ej. Lamphållaren såg ut som en leksak. Den var kopplad med en liten röd sladd till ett batteri som får ström från en solcell. Eric konstaterade snabbt att glödlampan var sönder. Läraren blev glad att det var ett så enkelt fel och gav oss en stor bananstock. Hans brorson bar den på ryggen ner till vår dinge.

Från Pulawat seglade vi vidare till Lamotrek, nu i Yap state. Här finns många extra vänliga människor. Kvinnor med bar överkropp, män i enbart höftskynken. Alla ville ge oss något. Några bad om hjälp. Eric lagade en stor gammal gryta med hål i botten. På väg tillbaka till båten bar vi en gåva, en jättestor bananstock. På varje bananstock växer omkring 150 bananer. Alla mognar i stort sett samtidigt. Vi har en ”Banana Cookbook” ombord och äter nu bananer i alla rätter, morgon, middag och kväll samt Paulas banankaka till fika, men det går inte att äta alla. Det är synnerligen oartigt att säga nej till en gåva så vi har också varit tvungna att mata fiskarna.

Den enda kvinnan med betalt jobb på Lamotrek är Esther. Som sjuksköterska tjänar hon omkring 150 US dollar i veckan. Hon bor med man och barn i ett palmbladshus i utkanten av byn. Alla på Lamotrek bor i palmbladshus men de största och vackraste ”husen” är till för båtarna, handtillverkade utriggarkanoter med segel, lika stora som Ariel IV.  Eric och Esther hade ett intressant samtal om sjukvården på ön. Esthers man kom senare paddlande ut till oss och gav oss (ja gissa nu) en bananstock.

Nästa ö vi angjorde var Woleai. Nu började till och med Tomas bli van vid att gå i ”kjol”, lavalava. Han visade några bilder i sin kamera för en ung kille med det romantiska namnet Romeo. Bilderna föreställer Romeos bror. Han arbetar och bor på ön Ant som vi beökte för en månad sedan. Romeo har inte träffat sin bror på många år. Nu kan ni gissa igen på vad som hände några timmar senare. Ja just det, Romeo kom ut i en utriggare och gav oss en bananstock.

Nästa, nästan likadana historia handlar om kokosnötter…

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Till slut …

april 11th, 2016

Ja ni ser ju själva, ingen bild som illustration till texten. Tråkigt för er, men bra för oss, nu har vi slutligen nått ett av resans mål och hamnat totalt utanför någon som helst ”civilisation”. Vi har sökt länge men på varenda ö har det gömt sig något litet ställe med internet. Men inte här på Lamotrek en av de yttre öarna i Yap State, Mikronesien. Vi kan enbart skicka text över kortvågsradion.

Förresten bra att vi inte kan lägga ut bilder.  Alla kvinnor här går med bara bröst. Det kändes mysko i början men eftersom det sker helt naturligt, som en del av vackra bruna kroppar, och inte sänder de minsta sexuella signaler så glömde vi snart att det skulle vara konstigt. Männen och även barnen bär höftskynken som på Jesus tid eller lavalava, en slags enkel sarong kring midjan. Så himla mycket bättre för människorna än alla de kläder som missionärerna lurat på folken i Stilla havet. Samma klädsel gäller här också under högmässan på söndagarna. Eric och Tomas är snygga i rött respektive blått mönstrat höftskynke. Paula och jag vågar inte riktigt gå topless, ännu…

Ariel IV gled in i Lamotrek lagun en tidig morgon. Solen glittrade över revet. Flygfiskar följde oss. Vi höll andan när djupmätaren gick upp mot 6, 5, 4 … meter, men så var vi plötsligt över och de bråkiga havsvågorna kunde inte längre slänga oss hit och dit. Visste ni förresten att det finns hundra nyanser av turkos och blått?

En stor utriggarkanot av trä med fem män ombord hissade just segel, trekantigt som vårt men med spetsen neråt. Båten sköt fart och nästan flög bort över lagunen. De var på väg ut på havet till en liten atoll 30 sjömil bort på fångsttripp. Sex små utriggarkanoter låg kvar. Männen la ut ett nät, som en jättestor påse de långsamt drog ihop mot stranden. Andra män låg i vattnet, tjoade och plaskade när fiskar försökte undkomma nätet, som en slags drevkedja.
Ett berg av fiskar kom efter flera timmar upp på stranden. Småkillar slängde tillbaka fiskar som försökte hoppa ut. Alla hojtade, skrek och sjöng så det rungade över vattnet. Männen bet av fiskarnas huvuden och åt färsk sushi sittande i vattnet.

En man kom simmande och hjälpte oss att göra fast vid en boj. En stund senare kom två killar paddlande, hälsade oss välkomna och gav oss en stor fisk, en rainbow runner. Vid stranden låg en räcka stora traditionella båthus av trä och palmblad. I det största satt en av hövdingarna Mano med korslagda ben och ett tiotal män bakom honom. ”We have come to pay you respect and to ask permission to visit your island and waters,” sa Eric vår kapten. Vi överlämnade några symboliska smågåvor och betalade en ankaravgift. Mano gav oss högtidligt tillstånd och sedan var det fritt fram för alla nyfikna frågor.

Nu har vi lärt känna byn och dess generösa invånare. Vi har fått blomstergirlander om halsen, kokosnötter, färsk fisk och rökt fisk, brödfrukter och en bananstock. Vi har mött en av de få kvarvarande ”master navigators” i världen.  De kan korsa hav med hjälp av enbart kunskap om stjärnor, strömmar och vindar. Vi har träffat en ”master boatbuilder” som lär de unga männen att bygga traditionella utriggare. De största är tjugo meter långa och seglar över världshav. Vi har träffat kvinnor och sett hur de väver vackra lavalava, gör korgar och andra hantverk av palmblad. Och vi har druckit ”tuba”, palmbladvin, med de olika klanerna varje kväll. Vi har lärt känna en kultur som lever kvar sedan antika tider, och det hela är IRL…

Typiskt att vi inte kan lägga ut några bilder!

Kommentera » | 11 Kommentarer »

Doktor Eric rycker ut

mars 24th, 2016

_DSC4838Nordvästliga passadvindar skjutsade oss med besked vidare västerut. Nästa mål (för dem som verkligen vill leta med förstoringsglas på kartan) var atollen Lekinioch som ingår i ögruppen Satawan och hör till Chuuk State. Känslan av att anlända till en ny ö med nya korallrev att krångla sig in mellan, nya snorkelvatten och nya människor att lära känna, är alltid lika spännande.

Vi satte dingen i sjön och for, lätt vimmelkantiga efter två vakt-nätter till havs, in till den lilla byn. Här bor omkring 600 personer. På en förfallen gräsbevuxen kaj stod massor av barn och en kille med fyra kokosnötter till oss att dricka. En liten delegation äldre män mötte och följde med oss till ”borgmästarens” rum. Han kom in efter en stund, log och hälsade formellt, men såg ut som om han just blivit väckt mitt i middagssömnen. Vi gav honom vårt kort, några extra fina pennor och bad om tillstånd att vistas på hans ö och i vattnen runt den. Han välkomnade oss varmt, med glädje och stolthet över sin ö och sitt folk. Två båtar hade tidigare i år besökt ön. ”Borgmästaren” tyckte besökarna blivit förvånande många nu.

Så gav vi oss ut på rundvandring. Överallt stirrade barnen blygt på oss. Några flickor vågade sig närmare och efter många försök kunde vi prata lite med dem på enkel engelska. Paula sjöng en sång och bad dem att sjunga, men de vågade inte riktigt. Så sjöng vi ”Row, row, row your boat, gently down the stream…” och plötsligt sjöng alla tillsammans. Flickorna kunde sången och nu ville de sjunga den hela tiden. Högt sjungande vandrade vi vidare med barnen genom byn.

Längst bort bor byns sjuksköterska. Hon har ett års utbildning men tar hand om ”allt” inklusive ca 10 födslar om året. Eric erbjöd sig, som han brukar när vi kommer till små byar utan läkare, att hjälpa till. Det brukar ofta vara något som ensamma ö-sköterskor känner sig osäkra på. Hon visade Eric sin spartanska mottagning. Hela medicinförrådet hade fått plats i en liten handväska. ”Färjan”  med ny medicin kommer en gång i halvåret.

Just nu fanns det ingen patient som sköterskan behövde hjälp med. Man är van vid att folk dör. Hennes största problem var en radio som inte fungerar och en kvinna med tandvärk. Doktor Eric packade sin väska och ryckte ut med radio- och tandläkarverktyg. På vägen blev han också tillfrågad om han kunde limma en fin mortel av korall som tillhör den förre borgmästaren. Tror ni han klarade sina tre uppgifter?

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Chock

mars 18th, 2016

Sailfish 2Vi drar nästan alltid två fiskelinor efter Ariel IV när vi seglar, en på var sida om aktern. Linorna löper från rejäla spön med stora rullar och drar numera två hemmagjorda Colgatetub-drag. Igår löpte den ena linan ut vid fyratiden på eftermiddagen. Vi sprang alla fyra upp på däck, tog hem genuan för att minska båtens fart och plockade fram huggkrok, kniv, spann och den ”fiskhanduk” som vi lägger över fisken ögon för att den inte ska hoppa och slå när den kommer upp på däck. Eric började långsamt rulla in. Det var tungt.

Första gången vi såg fisken hoppa högt fick vi närmast en chock. Den var riktigt stor och hade enorma fenor. Efterhand som den kom närmare blev fisken större och större. Vi trodde knappt våra ögon och kunde inte se riktigt vad det var. En haj, en slags delfin eller ett havsmonster. När den efter en halvtimmes kamp låg i vattnet vid båten sida fick vi en andra chock. Fisken var mer än jättestor, den var enorm. Hur skulle vi få upp den på däck? Turligt nog var den dödstrött nu. Tomas tog spöet och Eric högg kroken i fisken och drog upp en långsmal gigant på däck. Den slog omkring sig med ett spjut från huvudet. Det var svårt och farligt att få handduken runt dess huvud och ögon. Blod stänkte över Eric och Tomas och hela däcket!

Men wow, när den äntligen låg stilla. Vilken bamse! En ”sailfish”, en nära släkting till svärdfisk och marlin, var det, 2 meter och 65 cm lång, 34 kg tung med massor av gott rött kött.

När vi i kvällningen seglade in genom ringrevet till Ant atoll var det tur att en av Pohnpei 10 kungar var där. Han äger atollen. Hans fiskare hade inte haft någon lycka i den hårda vinden och kungen behövde mat till sig och sitt följe. Vi gav dem en jättepåse fiskkött och fick senare en korg kokosnötter som tack.

Eric och Tomas satt i timmar på däck och rensade fisken. Lampsken fick ta över när solen gick ner. Fortfarande efter tre dagar kan vi se det ren-ätna fiskskelettet på botten tolv meter under oss i det klara vattnet.  Många små fiskar fick sig ett skrovmål, liksom vi och kungen.

Kommentera » | 18 Kommentarer »

Röda tänder, ösregn och silvertape.

mars 14th, 2016

IMG_8399I västvärlden har vi vår alkohol. I stora delar av Stilla Havet har de sin kava. Här på Pohnpei har de både kava (kallad sakau) och sina betelnötter. Bilförarna har en ask nötter bredvid sig och spottar ut genom rutan, precis som en del av oss askar cigaretten ut genom rutan. Vi har snusare med äckligt brunt som rinner. Här har de betelnöttuggare med äckligt rött som rinner. En ung Pohnpeikille, som utbildat sig i Japan, sa att hans japanska flickvän vägrade att kyssa honom. Hmmm…

Roligt nog är vi alla fyra nu ombord ”springare”. När det anordnades ett lokalt springlopp här på ön ställde vi naturligtvis upp. Loppet började kl sju på morgonen innan värmen förlamar alla springmuskler. Klockan sex ösregnade det. Klockan sju ösregnade det också. Drygt hundra glada Pohnpeianer samt vi, rusade över startlinjen i ösregn. Det rann, verkligen forsade vatten nerför gatan och regnet piskade i ansiktet så vi knappt kunde se. Ett tropiskt regn är inte att leka med. Ingen tycktes bry sig, alla bara sprang vidare, och alltså även vi. Fötterna blev tyngre av genomvåta skor men tro mig, det går fint att springa i hällregn, bara det är varmt. Gissa vem som vann klassen 50 plus. Paula vann för damer och Tomas för herrar. Jag och Eric kom tvåa i samma klasser. (De få övriga 50 plussare som deltog föredrog att promenera.) Paula och Tomas fick de nästan största prispokaler vi någonsin sett. De var helt tillverkade i skimrande plast.

Efter alla hiker och vattenfallsturer börjar våra gympadojor att falla i bitar. De har simmats med, klampats i leras med, bestigits berg med och sedan skurats och torkats i solen oräkneliga gånger. När stoppningen börjar ge sig och hårda delar tittar ut finns det inte en gympadojshop att införskaffa nya i. Idag har jag lagat min vänstra doja med en bit mjuk gammal t-shirt och tre lager silvertape. Det fungerar utmärkt.

När ösregnen, de s.k. squalls dundrar in, så kommer även vinden i arga kast. Tomas har försökt genomföra ett projekt som handlar om att skicka vykort till släkt och vänner i Sverige. Det svåraste var att få fast frimärkena på korten innan de blåste bort. Men vinden gör förstås att vi har gott om power från vindgeneratorerna. Det är bra. Regnet gör att vi kan samla vatten och får fullt i vattentankarna. Det är också bra. Och mellan skurarna kommer den härliga solen fram och vi lyckas torka alla våta grejor. Vi gillar det, att vara här i tropikerna. (Även om svetten rinner i huvudkudden nattetid)

Imorgon lämnar vi Pohnpei, huvudön i Mikronesien och seglar mot Ant atollen och Chuuk.

Kommentera » | 6 Kommentarer »

Bananbåt och djungelkamp

mars 6th, 2016

Paula o bananerFör ett halvt kilo kaffe, lika mycket torrmjölk, en keps och en T-tröja bytte vi till oss två bananstockar och fick en påse kokosnötter på köpet. Kokosdricka är svalkande gott. De söta små bananer som växer här är delikata. Problemen var bara att bananstockarna ofta huserar kackerlackor och andra småkryp och att alla bananer på en stock mognar samtidigt. Men vi sänkte bananstockarna i havet och lät dem hänga där en stund. Alla förskrämda kryp gick en säker död till mötes, och turligt nog är vi nu fem i besättningen och hade därmed fem magar att fylla med bananer…

Det regnar en hel del här i Mikronesien. Det är skönt och kyler ner kroppen till bara så där 29 grader. Sedan missionärerna kom hit på 1800-talet har mikronesierna på de flesta av öarna känt sig tvungna att bära kläder och därmed även vi. Långa shorts och axeltäckande T-shirt är varmt kan ni tro. Vi försöker hålla kläderna torra, rör oss långsamt för att förhindra svettströmmar, men misslyckas oftast.

En dag skulle vi på lång-hike till ett vattenfall och klädde oss inför klättringen även i strumpor och gympadojor. De första kilometrarna gick det fint att vandra på en snårig stig och hoppa på stenar över vattendraget. Allteftersom vi kom högre upp slöt sig djungeln kring oss. Vi blev tvungna att följa en djupnande ravin, delvis vada i vatten och ge upp de dittills torra skorna. Några kilometer till och vi hade blöta shorts men tröjan och ryggsäcken var nästan torra. Strömmen blev allt stridare och vi måste korsa vattenhålor. Axelpartiet var fortfarande torrt. När vi väl stod där efter flera timmars kämpande uppför ravinen och såg ett fantastiskt vatten spel med flera olika fall runt oss fanns det ingen tvekan. Vi kastade oss alla fem, med kläderna på, i en härligt svalkande pool under det största vattenfallet.

En atoll är ett korallringrev med vajande palmer och en lagun i mitten. Kosrae är inte en atoll, som de flesta öar vi hittills besökt, utan en yngre djungelklädd hög ö som ännu inte sjunkit i havet. När den väl sjunker kommer bara ringrevet att finnas kvar och en ny atoll har kommit till. De allra yngsta öarna finns på Hawaii. Där nybildas fortfarande höga vulkanöar och deras ringrev har knappt börjat växa. Om några miljoner år kommer även Hawaii öarna att vara borta och kvar finns enbart deras ännu ej påbörjade ringrev.

Nu har vi seglat i två ganska blåsiga och j-igt gungiga dygn från Kosrae till Pohnpei. Det känns ungefär som att leva i en tvättmaskin. Alla fem är vi fantastiskt stolta över oss själva och över att ha klarat överseglingen. Lite mer tribut offrades till Neptun men vad gör väl det när man korsat en bit ocean…

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera » | 8 Kommentarer »

Tandkrämstub, katastrofinsats och brödpaddling

februari 28th, 2016

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vilken fantastisk besättning vi har fått! Eric och jag behöver varken fånga fisk, fixa katastrofer eller baka bröd

Seglarvänner har tipsat oss om att man kan tillverka fiskedrag av tandkrämstuber. Tomas gjorde ett på riktigt. Vi har fått sex napp på det redan, varav en smarrig guldmakrill och en wahoo som hamnade väl tillagade i våra magar. De andra dyra lyxdragen funkar inte …

Jag skulle hämta en buljongtärningar i lagerskåpet. Ett lock gick av en stor burk och tio tusen popcorn dansade ut i kajutan. Ve och fasa, jag nästan grät. Peter plockade lugnt upp vartenda ett.

Efter tre dygns segling var brödet slut. Paula hoppade i en kajak, paddlade in till en hal stenbrygga, svingade sig upp på den, sprang till den lokala affären och köpte bröd. Senare på dagen bakade Peter bröd till nästa dag.

Seglingen från Marshall Islands, Jaluit Atoll, till Kosrae gick för fort. En stark passadvind gav oss rejäl skjuts i häcken och Ariel dundrade med två rev i storseglet, över Stilla havet i omkring sju knop. Sista dygnet blev vi tvungna att minska segel ytterligare för att inte komma fram på natten. Passagen in mellan reven i Lelu hamn kan vara lurig i mörker. Sjökorten stämmer inte här utan vi seglade, på skärmen, rakt över land. Tre i besättningen hade sjöben direkt. För två av oss tog det längre tid att vänja sig vid gungandet och kung Neptun fick några offergåvor, men alla tog vi solidariskt våra vakter. Otroligt bra gjort av en nästan grön långseglarbesättning.

Väl framme på Kosrae var det belöning; lyx och äventyr, som gällde. Ekokrogmat under mangroveträd, vandring till bergets topp genom tät djungel, utforskande av japanska tunnlar från andra världskriget och lite snorkling och sån´t.

Vi är nu riktigt långt borta. Det här är Mikronesien i norra Stilla Havet. Vi är den enda båten på Kosrae, tredje båten det här året. I södra Stilla Havet längs ”Coconut milk run” seglar numera hundratals båtar. Vi firar med ankardram!

Kommentera » | 8 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com