Sjösatt

juni 30th, 2018

Äääntligen blev Ariel IV sig själv igen, nymålad och vacker. Frågan är nu hur länge detta afrikanska målningsjobb kommer att hålla rosten borta från däck. Den danska original-målningen höll i trettio år.

Vi lämnade husbåtslivet på land och flyttade ombord igen. Sjösättningen blev en fest och äntligen kände vi seglings- och äventyrslusten komma smygande igen. Namibia, Sydatlanten, St. Helena, Brasilien … snällare seglingsvatten, oj det var längesedan!

Men först ska vi njuta av den svenska sommaren och av att få leka med våra barnbarn. Ett till är på väg förresten. Och så åker vi till Norrland för att fylla på skeppskassan.

Kommentera » | 8 Kommentarer »

Vi flyttar

maj 8th, 2018

Det är för svårt i detta landet Sydafrika att genomföra stora båtförbättrarprojekt. Hantverkare tänker på sitt eget sätt, agerar på ett annat sätt och arbetar på ett tredje sätt. Underlydande unga pojkar gör på ett fjärde sätt. Vi har verkligen försökt kommunicera och förstå! Nu flyttar vi ut från Ariel IV.

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Vulkansluttning eller båtdäck?

mars 14th, 2018

Ja, vad tror du? Föreställer bilden den 2300 m höga vulkansluttningen på Jan Mayen, den vilda ön mellan Svalbard och Island? Eller är bilden från Sydafrika, föreställande Ariel IVs vita däck?

Som en liten hint kan vi avslöja att sandblästringsmaskiner nuförtiden använder den smutsigaste och svartaste sand som finns. Sanden är synnerligen småkornig och tar sig lätt in genom minsta springa eller skruvhål…

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Från Kaos till Kaos

mars 11th, 2018

Jaha, 17 timmar tog det att komma från skånsk snöstorm med inställda tåg och försenade flyg, till massa sol men en båt som måste strippas på nolltid. En vecka hade vi. För att tömma hela båten och fylla en container. För att skrapa bort hela däcksmattan som suttit på båten i 35 år. För att skruva bort alla ”grejor” på däck, närmare bestämt 347 skruvar.

På måndag kommer sandblästraren, på onsdag kommer svetsaren och nästa måndag kommer målarna från Cape Town som ska ägna 7 veckor åt att få 35 åriga Ariel IV att se ut som ny igen. Fy tusan vad nervöst att få allt detta att fungera. Undrar vad som händer om vatten och sand från blästringen far in i isoleringen, genom 347 små hål…

Vi har idiot-jobbat och är nu himla nervösa inför måndagen. Please, håll alla tillgängliga lediga tummar och tår för oss!

Kommentera » | 15 Kommentarer »

God jul och Gott nytt år

december 17th, 2017

Vi tar paus några månader från vårt seglingsäventyr. Det tog oss sju år att komma hit till Kapstaden i Sydafrika. Det tar sjutton timmar att komma hem. Där väntar vår familj och vänner och våra nya fyra och en halv månader gamla barnbarn, tvillingar.
Wow, livet är fantastiskt på alla sätt!
Vi önskar er alla en riktigt fröjdeful jul och ett gott nytt 2018. Återkommer med nya äventyr i mars.

Kommentera » | 19 Kommentarer »

En solskenshistoria i juletid

december 17th, 2017

Vi hade en fin vattenkittel i rostfritt stål ombord. Den användes varje dag för att koka vatten till kaffe och te, värma diskvatten och ljumma bröddegar och yoghurt kultur. Efter omkring tio års frekvent användning gick kitteln sönder. Handtaget lossnade i ena änden. Eric lagade den hjälpligt med ståltråd men det funkade inte så bra. Vi var ledsna över detta för kitteln var en favorit i köket och hade varit med om många äventyr.

Det fanns ingen bra lösning i sikte så vi letade efter en ny. Det fanns inga rostfria kittlar på Madagaskar. I Sydafrika hittade vi till slut en som vi köpte. Vi förstod att den aldrig skulle kunna uppnå favoritstatus. Det var visserligen gjord av rostfritt stål men av plåten var tunn och kitteln så lätt att den nästan flög av spisen när Ariel gungade.

I Port Elisabeth träffade Eric en kille på bryggan. Han jobbade med en stor stålbåt. Han såg lite blyg ut men frågade om hur vår Ariel IV är byggd. Hon har runda spant till skillnad från de flesta andra stålbåtar som är knäckspantade. Killen visade sig vara svetsare och nu fick Eric en genial idé. Kanske kunde han laga vår lilla vattenkanna … ”Javisst” sa han.

När Eric kom dit en halvtimme senare sa mannen buttert att han tyvärr hade tappat kitteln i vattnet. Eric blev alldeles tyst men frågade efter en stund ”Var ungefär tappade du den, jag kanske kan dyka i och hitta den” Mannen pekade åt olika håll och verkade inte riktigt veta. Till slut viftade han inåt mot bryggan och Eric gick för att titta om den möjligen låg vid bryggkanten. ”Konstigt det hela” tänkte han för sig själv. Men där på bryggan stod vår alldeles förtjusande, lagom tunga och vackra vattenkittel hel och fin. Mannen skrattade gott åt Erics min …

Kommentera » | 6 Kommentarer »

Afrikas horn

december 10th, 2017

Nu är vi faktiskt riktigt stolta, över att ha rundat Afrikas horn; Cape Agulhas, Godahoppsudden och detta i näst intill halv storm. Massor av vind, de största vågor vi någonsin sett, och dessutom brytande sjöar, varav några sköljde in i sittbrunnen som förvandlades till pool. Inget storsegel uppe, bara två små näsdukar på främre förstagen. Så små segel har vi heller aldrig seglat med. Trots detta dånade Ariel fram i racerfart omkring tio knop. Lite väl bra. Men efteråt, när vi torkat en massa saltvatten ur båten, tänker vi att det var en lärorik erfarenhet. Den borde (tyvärr) varje långseglare vara med om.

Här är vi nu i Cape Town. I hamnen ligger Volvo Ocean Race med årets sju racerseglare från hela världen. På ”Mapfre” från Spanien finns Sophie. Hon är syster till Ouintin på ”Moondog” som vi träffade på Hawaii för några år sedan. Så´n är seglarvärlden. Några mejl hit och dit och vips blev vi inbjudna till ”Mapfre”. Sophie visade oss båten och berättade om hur det är att dundra fram tre gånger fortare än vi, i en jättestor nästan tom båt tillsammans med sju män som tillhör världens bästa seglare. Wow! ”Mapfre” leder justnu tävlingen. Håll tummarna för dem. Jag bär stolt en av Sophies personliga Mapfre T-shirts, nummer åtta i teamet.

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Finfin billig långseglarbåt

december 4th, 2017

Från Richards Bay seglade vi vidare till Durban. En flicka på marinakontoret visade på stadskartan var vi kunde promenera. Det var ok på vissa gator men absolut inte på andra. Vi tog av oss allt av värde, till och med mina små örhängen i silver, och gick en runda på stan. Inte en vit människa i sikte. En rund svart dam kom fram och sa med eftertryck ”Take a taxi, it is dangerous for you here”. Vi förlorade lusten att undersöka staden vidare och gick ner till Yacht Club där alla var vita. Vi fick en flaska vitt vin i välkomstpresent.

Så vidtog det som alla seglare gör på den här kusten, det eviga väntandet på väderfönster. De numera fantastiska vädersajterna på internet talar om, nästan på timmen när, vilken tid vinden vänder till vår fördel och hur många timmar vi har på oss att segla till nästa skyddade hamn, innan nästa motkuling brakar loss. Vi siktade på East London men den otroliga medströmmen längs kusten, Agulhas strömmen, gav oss fyra extra knop fart så vi hann ända till Port Elisabeth i samma väderfönster. Det tog bara två dygn. Agulhas strömmen är för övrigt världens mäktigaste ström. Jag har hittat finfina sjösjukepiller här i Sydafrika. De heter Stugeron, är receptfria och verkar faktiskt funka. Det är bara att segla på, närhelst det blåser åt rätt håll. Vad är väl en kuling i häcken. Vi flög fram i nästan tolv knop.

Vill du också ut på äventyr längs den Sydafrikanska kusten? Behöver du kanske en billig långseglarbåt? Här vid bryggorna finns många att välja på. Välkommen att övernatta i en koj på Ariel IV medan du bestämmer vilken du ska ta. Vid samma brygga mötte vi ”Elsa” från Helsingborg. Lite märkligt att två båtar från samma hemmahamn på andra sidan jorden korsar varandras vägar.

Så nu ligger vi här vid en knakande ryckig ponton i sydvästlig kuling och (ja just det) väntar på nästa väderfönster med ostliga med-vindar. Vi har gott hopp om att komma runt Godahoppsudden … nä, hoppsan det är Kap Agulhas som är Afrikas sydligaste udde och den formella gränsen mellan Indiska Oceanen och Atlanten. Den fruktade Godahoppsudden ligger en bit längre västerut och är inte den sydligaste. Tänk att vi efter ett helt seglarliv inte visste det

Kommentera » | Inga kommentarer »

En bit Afrika

november 26th, 2017

Det känns nästan lustigt. Efter hård segling, först till Mocambique och sedan till Richards Bay Sydafrika, ligger vi plötsligt i en skyddad hamn. Människor strosar runt och tittar på båtarna, restauranger och barer är fulla. Kul och ordnat land liv.

Vi har inte kunnat motionsspringa på öarna i Indiska Oceanen. Våra kroppar är smidiga och starka som resultat av båtlivet men det är dåligt med flåset. Sagt och gjort. På med löparskorna. Första rundan går ut på ett fritidsområde, en halvö i närheten. Vi springer lugnt och skönt, wow löparbenen funkar fortfarande. Eric råkar trampa på en gren som sticker ut från en buske. Sällan har han blivit så direktskrämd. En apa far ut ur busken, skriker och nästan attackerar. Hoppsan förlåt lilla apan vi menade inte att trampa på din svans. Nu ser vi att det överallt sitter apor och tittar på oss.

Längre fram går rundan över en å. När Eric springer fram mot bron dyker plötsligt en stor flodhäst upp bakom en buske. Adrenalinet far i topp igen. Flodhästar kan vara riktigt farliga om man kommer för nära.

Vi vänjer oss, javisst apor och flodhästar lite här och där. Vi vill se mer av det afrikanska djurlivet. Bara en timmes körning härifrån ligger Unesco World Heritage” iSinangaliso Wetland Parc” och lite längre bort ”Hluluwe-iMfolozi Game Parc”. Den senare brukar kallas den näst bästa i Sydafrika efter Kruger Parc.

Så en underbar dag åker vi safaribåt i iSingaliso och ser stora familjer av flodhästar nästan vart vi än tittar. Och det som vi först trodde var en massa stockar som flyter i vattnet visar sig vara fullt med krokodiler. För att inte tala om alla fåglar överallt …

När vi trodde vi inte kunde bli mer överraskade och imponerade kör vi nästa dag in i Hluluwe-iMfolozi på små sandvägar. Bakom första kröken står en hel flock zebror och betar. En hjord antiloper springer över savannen. Längre bort tittar stora snälla ögon på oss över trädtopparna. Jättelånga halsar på prickiga kroppar med långlånga ben. Giraffer i vild miljö trodde vi inte riktigt på att vi skulle få se. I närheten av en flod kommer en gigantisk noshörning mot oss i vår lilla hyrda bil. Läskigt! Han skulle lätt ha kunnat välta bilen. Så fortsätter dagen med upptäckter av vilda djur. Ögonen rinner efter allt spanande in i bushen. En fantastisk bit Afrika!

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Fjärilar (i magen)

november 17th, 2017

Så var det dags, för den fruktade seglingen från Madagaskar över till Afrika. Olika vädergurus gav oss samma bild. Fem dagar med ostliga eller nordostliga vindar, dvs medvind. Vi borde hinna tvärs över Mocambique Channel till Bazaruto i Mocambique, men inte till Richards Bay och Sydafrika som vi hade hoppats. Mycket riktigt, på sjätte dagen vände vinden rakt emot den kurs vi haft. Tur att vi inte var kvar därute då. I dessa vatten går världens starkaste strömmar, hamnar man i sydgående medström med hård sydlig motvind kan man hälsa hem. Omkring 20 meter höga, så kallade freak Waves, är inte ovanliga här.

Mindre tur var att sista seglingsdagen hördes autopiloten StorAlf klaga klonk, klonk, klonk. Ve och fasa, vi hade förlorat en trogen och stark besättningsman, han kunde inte mer. Nu hade vi bara vindrodret Gandalf samt LillAlf kvar. LillAlf är vår lilla autopilot för motorgång. Vi blev tvungna att handstyra när ingen av dem kunde klara det. Att ha en levande sailor stående vid rodret hela tiden är inte lätt när man bara är två ombord.

Sju båtar från lika många länder var vi, som hade legat i Bali Bay på Madagaskar och väntat på ett lämpligt väderfönster att segla över i. Det var ”Argonaut” från Holland, ”Gaia” från Mauritius, ”Frieda” från Tyskland, ”Chrisaloha” från Frankrike, ”Shuti” från Israel, ”Sucarrao” från Spanien och så vi på Ariel IV från Sverige. Det kändes häftigt när vi alla styrde ut mot öppna havet och skönt att vi kunde prata lite med varandra på kortvågsradio varje kväll. (Även om de flesta har satellitkommunikation nu för tiden). Vi utlyste en tävling. Den som fångade största fisken på väg över skulle vinna en flaska rom. Vi kom faktiskt tvåa efter att ha fångat två ganska stora guldmakrillar. Rommen gick till fransmännen.

Under hela det femte dygnet seglade så den ena båten efter den andra in i skydd bakom Bazaruto vackra sandöar i Mocambique. Inget party precis, alla var dödströtta efter en hård segling. Men nästa dag drog tolv glada sjömän salta historier i Ariels sittbrunn.

Kommentera » | 9 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com