Fjärilar (i magen)

november 17th, 2017

Så var det dags, för den fruktade seglingen från Madagaskar över till Afrika. Olika vädergurus gav oss samma bild. Fem dagar med ostliga eller nordostliga vindar, dvs medvind. Vi borde hinna tvärs över Mocambique Channel till Bazaruto i Mocambique, men inte till Richards Bay och Sydafrika som vi hade hoppats. Mycket riktigt, på sjätte dagen vände vinden rakt emot den kurs vi haft. Tur att vi inte var kvar därute då. I dessa vatten går världens starkaste strömmar, hamnar man i sydgående medström med hård sydlig motvind kan man hälsa hem. Omkring 20 meter höga, så kallade freak Waves, är inte ovanliga här.

Mindre tur var att sista seglingsdagen hördes autopiloten StorAlf klaga klonk, klonk, klonk. Ve och fasa, vi hade förlorat en trogen och stark besättningsman, han kunde inte mer. Nu hade vi bara vindrodret Gandalf samt LillAlf kvar. LillAlf är vår lilla autopilot för motorgång. Vi blev tvungna att handstyra när ingen av dem kunde klara det. Att ha en levande sailor stående vid rodret hela tiden är inte lätt när man bara är två ombord.

Sju båtar från lika många länder var vi, som hade legat i Bali Bay på Madagaskar och väntat på ett lämpligt väderfönster att segla över i. Det var ”Argonaut” från Holland, ”Gaia” från Mauritius, ”Frieda” från Tyskland, ”Chrisaloha” från Frankrike, ”Shuti” från Israel, ”Sucarrao” från Spanien och så vi på Ariel IV från Sverige. Det kändes häftigt när vi alla styrde ut mot öppna havet och skönt att vi kunde prata lite med varandra på kortvågsradio varje kväll. (Även om de flesta har satellitkommunikation nu för tiden). Vi utlyste en tävling. Den som fångade största fisken på väg över skulle vinna en flaska rom. Vi kom faktiskt tvåa efter att ha fångat två ganska stora guldmakrillar. Rommen gick till fransmännen.

Under hela det femte dygnet seglade så den ena båten efter den andra in i skydd bakom Bazaruto vackra sandöar i Mocambique. Inget party precis, alla var dödströtta efter en hård segling. Men nästa dag drog tolv glada sjömän salta historier i Ariels sittbrunn.

Kommentera » | 9 Kommentarer »

Sanna sjömän?

oktober 28th, 2017

Javisst, vi seglar på de stora haven … i ett stålskrov, med hjälp av GPS, elektroniska sjökort, ekolod, vindmätare, solpaneler, vindgeneratorer, autopilot, watermaker, nödflotte, Epirb, motor med dieseltank samt segel, flera olika segel, alldeles hela. Vi har också watermaker, kylskåp, spis med ugn, sängar med madrasser, ombyteskläder för olika väder, värmare, fläktar, lampor, medicinskåp, verkstad och plånböcker med kreditkort. Vi surar ibland när vind och vågor inte beter sig som vi önskar.

Så möter vi hundratals segelbåtar runt Madagaskar. En del fiskar. Andra transporterar jättehögar med långa bambu stammar till byggvirke, berg av buntar med palmblad till tak, eller säckar med grus, träkol eller sand som de bär iland på axlar eller huvud. En del av båtarna seglar längs kusten. Andra seglar långa sträckor till öarna. Vattnet är en del av Indiska Oceanen. Den ocean som vi ibland kallar ”tvättmaskinen”. De har små, och riktigt stora segelkanoter, uthuggna ur trädstammar eller handgjorda av sammansatta trä-delar. Ja, de har segel, vackert skurna på en vajande bambustång till mast. En del är hela. De flesta har fler hål än segelyta. De har kläder på kroppen också och förhoppningsvis lite vatten att dricka. De seglar varje dag, vinkar och ler när de passerar. När de glider förbi sent på kvällen och natten är mörk, mörk hoppas vi att stjärnor och måne inte skyms av ovädersmoln.

Idag har vi klarerat ut från Madagaskar i Mahajunga och hoppas komma iväg mot Afrika om några dagar. Passagen mot Mocambique tillhör världens farligaste vatten. Det verkar komma ett väderfönster som ger oss möjlighet till bra seglats. Hoppas det håller öppet i de ca fem dagar som vi behöver. Om det håller öppet några dagar till kan vi dra direkt till Richards Bay och Sydafrika. Återigen ber vi er hålla tummarna. Den massmagiska kraft ni skickar med oss är mycket värd!

Kommentera » | 10 Kommentarer »

Livet på en pinne, eller …

oktober 15th, 2017

Så bortskämda de är, de där fransmännen, även i nutid. De har St Martin och flera öar i Västindien, de har Tahiti och hela underbara franska Polynesien, Nya Kaledonien, Wallace med flera i Stilla havet, och nu har vi upptäckt att de brett ut sig i Indiska Oceanen också. Fantastiska ön Reunion som vi precis besökt och Mayotte med flera på andra sidan Madagaskar. Unga fransmän kan valsa omkring i världen, ringa nästan gratis hem och lätt få jobb lite här och där. På Reunion tjänar de Euro.

Fyra glada ungdomar och en treåring kom seglade till Reunion med en liten fransk båt ”Argal” från Nya Kaledonien. Jeanne och Sylvain behövde lift vidare till Madagaskar. De flyttade in i babords akterkoj på Ariel IV och även in i köket. Fruktsallad varje morgon, ratatouille och andra franska läckerheter till middag och äkta chokladmousse till efterrätt. Jens fångade en stor mahimahi. Den blev en ursmaskig curry.

På Madagaskar mötte oss en helt annan värld. Vänliga människor kom paddlande ut i kanoter gjorda av urholkade stockar med utriggare. De ville byta bananer mot fiskelina, mango och lime mot barnkläder, några tomater mot en t-shirt. Många av deras hus är byggda på traditionellt sätt av grenar och palmblad och maten lagas på marken över öppen eld. Madagaskar är världens fjärde fattigaste land. Vi känner igen det enkla livet från många öar i Söderhavet men känslan i byarna här är Afrika. Mörkhyade kvinnor i färgglada saronger bär enorma bördor på huvudet. Palmerna har fått trädkompisar som ser ut som tagna från bilder av den afrikanska savannen.

Mötet med myndigheterna var något vi inte såg fram emot. Landet kämpar med en utbredd korruption. En ung polis i lagade men nypressade långbyxor skrev för hand in våra passuppgifter på olika lappar och sa att det kostade ca 200 kr ”för arbetet”. Vi frågade var den bestämmelsen finns. Den unge polisen blev förskräckt och sprang efter sin chef. Chefen var på fest i huset intill med de övriga poliserna. Han log och vinkade bort oss. Inget behövde betalas idag.

Vi ankrade bakom en paradisö. Vita sandstränder, spännande klippformationer, vajande palmer. En snorkeltur före frukost. Mango och papaya i yoghurten. Ett dykäventyr på eftermiddagen. Fiskstimmen var så täta att Eric knappt såg den färgrika korallträdgården. Jens harpunerade en langust. Inga stigar på ön. Det går inte så bra med hans träning inför långlopp på Kullaberg. Lite barfotaträning på stranden. Sundowner med holländska besättningen ombord på ”Argonaut”. Kokosmjölk och rom. På natten vände vinden rakt in i viken. Ett ösregn drog förbi. Stängda luckor i 30 graders värme. Ankarlarmet ylade. Ariel hoppade och krängde i de ökande vågorna. Vill du byta?

Kommentera » | 2 Kommentarer »

Hjärtsmälta!

september 18th, 2017

Vid inklareringen på Mauritius kryssade vi som vanligt nej i rutan om huruvida vi har vapen ombord. Tullaren frågade då specifikt om vi har harpungevär. Det kunde vi inte förneka. För första gången i vår världsomseglingshistoria fick vi lämna in dem till förvaring. När vi sedan skulle klarera ut gick Eric tillbaka till tullen med kvittot. Där sa man att han skulle hämta dem i ett huvudtullhus en halvmil därifrån. Han svor och gick dit. Där sa man att man måste meddela huvudtullen 24 timmar i förväg och att harpungevären måste levereras direkt till båten vid kaj. Eric gick hela vägen tillbaka. Sedan svor vi lite till och väntade tills en stor svart bil dök upp med våra små harpungevär.

Då var vi alltså på Mauritius, mitt i en världsomsegling, mitt i ett äventyr som heter duga. Så mycket spännande upplevelser så många människomöten. Men allt bleknade och försvann när vi för första gången fick se våra barnbarn. Ja, så är nog de flesta människor beskaffade. Familj och relationer är för oss det allra viktigaste, ifall ni nu trodde något annat… Två mini-små människokryp, tvillingar födda sex veckor för tidigt. En pojke och en flicka som gäspade stort tvärs över jorden och vinkade till sin nyblivna farmor och farfar. Hjärtsmälta!

Två dagar senare stod vår yngste son Jens på kajen och log. Hitflugen på omkring ett dygn. Ön som det tog oss sju år att komma till. Mauritius var kul på sitt sätt. Vi lagade båtgrejor, simmade och besteg bergstoppar. Många turister, många hyrbilar på vänster sida, många kite surfers, mycket pengar och en hel del slumområden. På yachtklubben i Black River blev vi inbjudna till fest. Alla seglare var vita och all service personal var mörkhyad. Samtliga var födda på Mauritius. Seglarna berättade att det inte finns några klasskillnader på ön.

Mauritius och några kringliggande öar är sedan sextiotalet ett eget land. Vårt nästa seglingsmål, ön Reunion, tillhör Frankrike. Efter bara ett dygns segling kunde vi hämta Euro i bankomaten och köpa allt det som vi är vana vid i Europa. Vi kunde inte motstå en jättestor Brieost och ett par stendyra simglasögon. Annars var avdelningen för ”trailrunning” den absolut största vi någonsin sett. Snart förstod vi varför. Folk vandrar och springer överallt. Hela öns inre är berg, 3000 meter toppar, enorma stup, otänkbara stigar som klänger längs klippväggarna. Alltihop är gamla vulkankratrar med lavarester i olika fantastiska formationer. På tre dagar gick vi brant uppför och brant nerför, brant uppför och brant nerför, gånger flera hundra, i fem mil. Vi har en lokal vän, Jean Michel som är son till ett franskt långseglarpar vi träffade under förra jorden runt seglingen för sjutton år sedan. Han tränar för ett trailrunning lopp i oktober. Man springer upp och ner runt kratrarna med pannlampa och ”camelback” (stor plastpåse med vatten på ryggen). Loppet är fyra gånger så långt som ett Marathon och lockar folk från hela världen. Nja, vi nöjer oss med fem mils vandring …

Kommentera » | 14 Kommentarer »

Inferno. Huvudpersonen dog.

augusti 27th, 2017

Meteorologerna lovade ett väderfönster på nästan en vecka med ”lagom” sydostmonsun och mindre än tre meter vågor. Vi fick EN bra seglingsdag, sedan ökade vinden och vi rejsade fram genom 6 till 8 meters vågor, med mellan 15 och 20 sekundmeter vind i häcken. Till slut seglade Ariel IV med bara ett pyttelitet bottenrevat storsegel och pyttepytteliten inrullad fock. Regnbyar kom och gick, vågor slog över hela båten. Sötvatten och saltvatten piskade, rann och strömmade över däck. Detta pågick i två veckor. Tur för dig att du inte seglade med oss över södra Indiska Oceanen!

Så vad gör man för att stå ut med detta obekväma inferno. Det gick inte ens att fiska. Vi proppade igen ventiler, stängde alla luckor och byggde en jättestor säng/soffa i hela salongen av mjuka grejor ombord. Underst dyktuberna och extra flytvästar, därefter alla segelkapell och soltak, ovanpå dem buntvis med tampar och linor och slutligen madrasser, kuddar och täcken. Himla skönt även om man rullar fram och tillbaka. Med jämna mellanrum kämpade vi oss upp och kikade ut genom luckan för att kolla segel och kurs. Däremellan balanserade vi ibland i pentryt och värmde mat, svingade oss i handtagen som finns runt väggarna till toalett eller sovkoj. Under natten i sovkoj proppade vi igen öronen och pallade fast oss mot väggen med hjälp av ytterligare kuddar. Frivakten försökte sova i sina fyra timmar och den som hade vakt försökte sova i en halvtimme i taget. Ganska oanvända muskler i ben och armar upptäcktes och fick ordentlig överträning. Aj, aj …

Det är en enorm trygghet att ha AIS, systemet som gör att vi ser eventuella skepp omkring oss på dataskärmen, även om vi inte ser dem i verkligheten. När vi korsade fartygsleden mellan Godahoppsuddden och Singapore, två dygn innan Mauritius, hade vi på en radie av 15 sjömil, ibland 10 fartyg runt oss. Man kan bara fantisera om alla fartyg och alla sjömän som befinner sig på oceanerna.

Huvudaktiviteten på Indiska Oceanen blev ”Game of Thrones”. Vi läste böcker men tittade mest på film och serier för att få tiden att gå. Låg där i soffan och käkade bananer så länge de räckte. Game of Thrones var en ganska spännande och underhållande serie. Första säsongen var ”bra”, andra säsongen var spännande men våldsam. I tredje säsongen, när vi äntligen fått klart för oss vem alla var och hur det hela hängde ihop, så dog huvudpersonerna. What!

Vi hade förlorat flöjeln till vindrodret, focken hade tappat UV skyddet till hela akterliket, ett skvättskydd var i trasor och diverse saltvatten skvalpade under durkarna. Men vi var framme på Mauritius, ankrade i en vik och sov i 18 timmar. Kojen låg helt stilla.

 

 

Kommentera » | 13 Kommentarer »

Fair winds, far väl!

augusti 4th, 2017

Så är det dags igen. Vi har levt på denna lilla atoll, Cocos Keeling mitt i Indiska Oceanen, i en månad nu. Direction Island, den ö på ringrevet som skyddar oss för de stora oceanvågorna, har blivit som vår trädgård. Vi känner varenda palm på ön och vet var vi kan lägga oss och vila utan att få en kokosnöt i huvudet. Vi vet var de häftiga strömmarna går som man kan att snorkelflyga i, känner till alla korallhuvuden runt ön, vet var de sjunkna vraken ligger och vilka tider på dygnet revhajarna är aktiva. Eremit krabbor kravlar över oss när vi sitter på stranden och de förvildade höns som finns på ön kommer nästan fram och tigger.

Vi har 2000 sjömil framför oss till Mauritius, omkring två veckors segling. Sydostmonsunen är fortfarande hård och vi inser att seglingen inte kommer att bli bekväm hur länge vi än väntar på ett väderfönster. Det kommer inga så här års. Idag har vi sjöstuvat, spänt upp nät framför alla öppna utrymmen och klämt in kuddar och handdukar i skåp och lådor för att det inte ska klonka så man blir galen. Eric har skrubbat bort sjögräs som börjat växa på botten. Vi har stängt och tätat alla ventiler och spänt brädor över golvlemmarna. Om vi slås ner i någon jättevåg vill inte att konservburkar, verktyg och alla andra grejor som finns under durkarna ska komma flygande. Förmodligen blir detta en av de tuffaste seglingar vi någon sin gjort.

Ikväll är det farväl fest på stranden. Knytkalas som vanligt och stor grilleld. Det blir också tufft att krama farväl av alla vänner som vi lärt känna här. En månad är inte lång tid när det gäller att skapa vänskapsband, men som vi skrivit förut, långseglare utvecklar snabbt relationer som känns äkta och värdefulla. Vi vet vad alla har gått igenom för att ta sig hit, vi behöver varandra och har riktigt mycket gemensamt.

Så vi ska säga hej då till fem besättningar. En australiensisk båt, ”Sukha” med ett härligt par i 50-årsåldern. De har sålt sitt gym företag för att kunna förverkliga sin seglingsdröm. Nu lyfter de tyngder (uppblåsbara med vatten i) på stranden och springer med oss. En båt, ”Kailani”, från USA med en liten familj ombord. Deras 9-åriga dotter har fått ”lektioner” om Sverige och lärt sig baka kanelbullar. Ett par (som säger att de inte är något par) på ”Parmelia” från Italien som pratar och viftar med armarna precis som italienare ska. Två modiga ensamseglarkillar, en från Frankrike på ”Sparfel” och en från Sverige. Vincent är snickare och jobbar ett tag på någon ö när han behöver pengar. Lars, på ”Arianna” från Gotland är en kunnig före detta kapten, faktiskt en bra bit äldre än vi. Båda har stora båtar över 40 fot. Beundransvärt!

Så visst blir det sorgligt att önska fair winds men vi vet att kommer vi någonsin i närheten av varandra igen så finns det alltid en säng eller koj eller hjälp om det behövs att vänta. Även om kanske tio år har passerat.

Följ oss på vår hemsida om du vill. Vi lägger in positioner med jämna mellanrum under seglingen över av Indiska oceanen. www.arielfyra.se

Kommentera » | 22 Kommentarer »

Kokosröj, banangalet och seglarkultur.

juli 21st, 2017

Vi går iland på Direction Island, den yttersta lilla ön i Cocos Keeling atollen, och inser att vi måste stanna här ett bra tag. Indiska Oceanen svallar riktigt obekvämt högt. Ett mäktigt högtryck ligger söder om oss och skickar upp hårda vindar. Nåväl, vad gör det nu, ön är fantastiskt vacker, obebodd med klassiskt atollutseende, turkos lagun, palmer och vita stränder.

Det kan (tro det eller ej) bli lite enahanda att enbart ”chilla”, utbyta historier med medseglare, bada i ljummet hav, snorkla, grilla över öppen eld i solnedgången, samla snäckor eller käka kokosnötter … Vi bestämde att nu var det dags att komma igång med springträningen som vi inte kunnat göra sedan Sverige. Det finns en stig på ön, femhundra meter åt ena hållet och en kilometer åt andra hållet, från landningsplatsen räknat. Alltså tre km om man springer åt båda hållen. Stigen var delvis helt övertäckt med stora palmbladsgrenar och nedfallna kokosnötter. Sagt och gjort, vi traskade på stigen genom en slags urskog, en palmdjungel, och slängde mängder av palmblad och nötter till höger och vänster. Efter första springrundan var vi otroligt nöjda men helt på det klara med att springmusklerna fått vila i fred för länge.

På Home Island, nästa ö i atollen, finns en by med ca 600 invånare och en affär. Vi tog dingen över för att fylla på färskmat förråden. Vi förstår att ett broccoli huvud kan kosta 100 kr. Det måste importeras från Australien. Båt kommer en gång i månaden och flyg ett par gånger i veckan. Vi förstår inte att bananer ligger i bananlådor och kostar femton kronor styck. Att ingen planterar några bananpalmer bland kokospalmerna är omöjligt att förstå. Här finns för övrigt inga odlingar alls. En inflyttad australiensiska menade att folk får så bra bidrag från Australien att de blir lata. Vem vet.

På vissa avlägsna platser i världen har långfärdseglare i långa tider lämnat sitt båtnamn som minne av att man varit här. På Galapagos till exempel, på Azorerna eller på Porto Santo vid Madeira där vi lämnade en fin målning på en hamnmur när vi seglade runt jorden förr gången. Det var 1998. Undrar om den finns kvar. Cocos Keeling är också ett sådant ställe. Vi hittade en fina gammal ilandfluten bräda och gjorde ett Ariel IV minne från 2017. Undrar om vi får se den igen.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Hårda bud och gyllene tider

juli 14th, 2017

En torsdag var vi så redo att ge oss ut på en av världens största oceaner. Klara utklareringspapper, fulla matförråd, sjöstuvat under däck, seglingsklara på däck och utsövda efter en sista hel natt. En ny svensk flagga fladdrade från akterstaget när vi långsamt gick ut för motor, mellan en flotta av ankrade skepp, olika sorters båtar och de omgivande reven på Bali. Den indonesiska flaggan var numera i trasor och halades för att bli en ny vän i vårt omfattande använda-flaggor-förråd.

Skönt att se det vita storseglet gå i topp igen och genuan och focken fyllda med vind. Ariel sköt fart i medvind; sydostmonsunen. Vindrodret Gandalf, vår tredje besättningsmedlem, styrde. Vi rejsade genom vågorna och någon sorts upprymd frihetskänsla sjöng i huvudet. Mätt, utvilad, seglingssugen och med lagom bris, då är det härligt.

Så gick dygnen, först tre goda dagar med lagade måltider skaplig sömn mellan vakterna och snabb segling. Ariel slukade sjömil och de elva hundra milen till Cocos Keeling Island blev snabbt femhundra. Så kom det mer vind, mer vind och mer vind… till slut uppemot 35 knop. Ett rev i storen, revad genua, två rev i storen, ytterligare revad genua, revad fock och till sist fick vi tar ner hela storseglet. Inte lätt på ett gungande, krängande däck med oceanvågor sköljande runt fötterna. Det sista dygnet seglade vi med enbart hårt revade försegel, levde på skorpor och bananer och sov nästan inte alls. Mer är tio meter höga vågor, som att bo i en tvättmaskin. Sju dygn tog det.

Så äntligen; Cocos Keeling Island, en liten atoll mitt i Indiska Oceanen. Kolla på kartan var den är. Läs på internet om dess intressanta historia med numera australiensiska yrkesmänniskor på en av de små öarna i atollen och på en annan ö ättlingarna till de malayer som från början kom hit för att ta hand om kokosnötskörden. Fantastiskt att något så litet kan finnas mitt i denna stora ocean.

Lite läskigt som vanligt att hitta in i öppningen mellan reven. Det extremt klara vattnet gör att tio meters djup ser ut som två meter. Vi sticker två meter och sjuttio centimeter. När ankarkedjan rasslade ut infann sig en go´ känsla. Yes, we did it! I lä av land och vajande palmer och med en ill-turkos lagun runt oss tog vi så ankar-drammen och somnade nästan sittande.

Runt oss låg redan vännerna på ”Cool Runnings” och två andra båtar, ”Moby” från Frankrike och ”Shuti” från Israel. Alla tre har barn ombord. Nu blev det nästan som när vi seglade runt jorden med våra egna barn och ankrade i en lagun på någon atoll; långa dagar av snorkling, strandliv, lekar, knytkalas, eldar och sång. Gyllene tider helt enkelt.

Kommentera » | 6 Kommentarer »

Sanningen, Ramadan och lite till

juni 25th, 2017

En del av sanningen är, som Du säkert förstått, att vi inte glider fram helt enkelt över världshaven och inte heller sitter på däck och dricker drinkar särskilt ofta. Men vi gör det! Och varje njutstund är värd dubbelt så mycket för oss, för att vi har fått kämpa för den. För att vi har seglat långa sträckor med nattvakter och ibland jobbigt väder, för att vi har lagat grejor som går sönder på båten och för att vi har klarat möten med motsträviga byråkrater i olika länder.

Vi kom till Gili Air Island, turistmagnet för unga backpackers, med blandade förväntningar. Vännerna på Cool Running var redan där och hjälpte oss att förtöja vid en boj. Vi hade nog inte vågat oss in i den röran annars av turistbåtar, vackra traditionella fiskebåtar och gamla paddelkanoter. David och Gudrun och deras två barn tog med oss till sin favoritrestaurang vid stranden, men kockarna var inte där. Mörkret hade just fallit och alla muslimer hade gått hem för att äta. Det är Ramadan så de fastar under dagen. Vi hittade en annan bar med hinduer eller möjligen kristna i köket. Det blev en fantastisk njutkväll

Nu ligger vi vid en annan boj, på Bali. Här är 90 % av befolkningen hinduer men myndigheter och många affärer är stängda under firande av slutveckan av Ramadan. Gissa om det går att förlänga vårt Visum som vi hade planerat eller om vi måste betala böter för att direkt klarera ut ur landet några dagar för sent.

Det är nymåne och tidvattensskillnaden är nästan tre meter. Tio meter bakom Ariel dyker plötsligt revet upp två gånger om dygnet och blir torra land i mer än hundra meter in mot stranden. Vid lågvatten går det inte att komma in till dingebryggan utan vi får gå i vattnet den sista biten. Nu är det dags för storproviantering inför överseglingen av Indiska Oceanen. Det var inte helt lätt att bära en 25 kg säck med mjöl på ryggen genom vattnet ut till dingen eller alla de andra stora lådorna med mat. Som tur är har vi fortfarande stora säckar med toarullar, ris, havregryn och andra basvaror kvar ombord sedan senaste storprovianteringen på Fiji.

Eric går igenom båten inför de långa seglingssträckorna framöver. Just idag var det toan och alla dess slangar som måste rengöras så vi inte får nödstopp mitt på oceanen. Jag har börjat gå igenom våra rutiner, vad som måste kollas sista dagen innan avsegling, vem som ska ha vilka vakter natt och dag, vem som tar med sig vad om vi måste överge båten och om våra ”grab-bags” innehåller det vi behöver i nödflotten.

Listan med förberedelser som måste göras minskar långsamt. Vid dingebryggan ligger en underbar liten Indonesisk bar och restaurang. Där håller de andra långseglarna till. Vi belönar oss själva varje dag…

Kommentera » | 6 Kommentarer »

Drakar

juni 12th, 2017

Så korsar vi vårt spår igen. Spåret från världsomseglingen med barnen för 18 år sedan igen. En gång tidigare har vi gjort det. På Samoa. Vi vill helst inte komma tillbaka, vill ha de gamla upplevelserna tillsammans med barnen intakta. Och första gången är alltid mest spännande.

Men komododrakarna kan vi inte bara dra förbi. Och för övrigt så seglar vi nu tillsammans med en ”barnbåt” från Florida. Vi kan få uppleva drakarna ännu en gång tillsammans med den härliga omedelbarhet som bara barn har. Vi väljer den här gången Rinca, den andra ön där drakarna finns. Ingen vet varför de inte finns någon annanstans i hela världen. Egentligen är de inte drakar utan reptiler, enorma ödlor.

Vi mötte vår guide på en brygga kl sju på morgonen. ”Ariel IV” och ”Cool Runnings” låg väl ankrade i viken utanför men slet i sina kedjor i den starka sydostmonsunen. Gaby 11 år och Ben 13 sprang lite före på stigen men stannade med ett ryck när de plötsligt fick syn på den första Komododraken som långsamt rörde sig framåt ett tjugotal meter från dem. Den vände huvudet mot barnen, körde ut och in med den tudelade långa tungan och gav ifrån sig ett väsande läte.

Draken var verkligen enorm, kanske fem meter lång, svansen inkluderad. Den hade kraftiga ben med otäcka långa klor och ett jättehuvud som såg ut som en orms. De äter allt som rör sig, vildsvin, rådjur och till och med vattenbufflar. Guiden ställde sig framför barnen och riktade en stor käpp mot draken. Föräldrarna såg helt förfärade ut. Det gick en minut, sedan vände draken på huvudet igen och lommade vidare. Den där var inte hungrig sa guiden. De äter mycket, men bara ungefär en gång var fjortonde dag.

Det finns omkring 1500 drakar på Rinca. De är svåra att upptäcka med sina kamouflagefärjade fjäll. Vi hade tur och fick se 7 stycken varav några var mätta och lata. När vi äntligen vågade gå lite nära tog guiden bilden ovan. Den är inte fotoshoppad …

Kommentera » | 7 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com