St Helena, ”helgonens” ö

januari 14th, 2019

Efter åtta dygn segling från Afrika mötte oss skrikande sjöfåglar och en hög bergig ö steg långsamt upp ur havet i kvällningen. Om styrbord närmade sig ett svagt ljus. ”Sailingvessel on our starboard, sailingvessel on our starboard, come in.” Det visade sig vara den enda St Helena båt som seglat runt jorden, Carpe Diem, som nu deltog i ett race från Cape Town. Hon gick med stor ljusblå spinnaker. Vi seglade två försegel wing to wing i den starka akterliga vinden och fick slita hårt för att få ner det ena innan vi kunde runda Sugar Loaf Point och styra in i ankarviken vid James Town, huvudstaden på St Helena.

Där mötte oss ”the saints”, nä inte helgon men ca 4500 Saint Helenabor, de mest hjälpsamma, vänliga och välkomnande människor vi någonsin träffat. Det började med att en liten båt kom ut och mötte oss, visade vägen i mörkret till en ledig boj, gjorde fast våra tampar och ropade ”Welcome to our island”.

Vi var totalt slut efter en delvis ganska jobbig segling men en ankardram, av rom som sjöfarare i alla tider, är förstås obligatorisk. Kojen rullade lagom skönt hela natten och nästa förmiddag kände vi oss som nya.

Sedan dess har vi utforskat denna 17 km långa och 10 km breda lilla ö mitt i den stora, stora Sydatlanten, en av de mest avlägsna platserna på jorden. Mitten på ön som ett ”gömme” med vänliga dalar, blommor, ängar och odlad jord, omgivet av spetsiga bergformationer och rasande vågor.

Napoleon är inte här längre. Hans kropp flyttades till Paris. De få turister som kommer vallfärdar alla till hans före detta grav och huset där han bodde. Vi klättrade förstås också de 699 stegen i Jacobs stege och har fortfarande ont i benen.

Nu börjar förberedelserna inför den tre veckor långa seglingen till Rio de Janeiro. Det verkar bli svaga vindar och inte så mycket sjö. Månen står i ny så vi får fullmåne och därmed efterlängtat nattljus på färden.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Sand, sand, sand…

januari 8th, 2019

Sand, sand, sand, vilket jävla land, skrev Robban Broberg om öken, men så var det inte i Namibia. Visst, öken i mil efter mil, sand i massor och inte en människa, men vackert, vackert. Det första livstecken vi såg var en plogbil som körde på ett järnvägsspår och alltså plogade bort sand. Spåret var nygammalt, användes i början av 1900-talet till att forsla diamantblandat grus till sortering, nu en kommunikationsmöjlighet för människor i den lilla kuststaden Luderitz där Ariel låg tryggt vid boj, medan vi åkte på en veckas roadtrip. Numera suger dykare upp grus med diamanter från havsbotten. Kusten var strängt bevakad när vi seglade förbi på väg till Namibia från Sydafrika.

Vi hyrde en stor 4-wheel truck och kände oss som ”cowboys” när vi slirade ut på breda grusspår mellan sanddynerna. Antiloper och sebror sprang omkring, men ibland även kor och getter. De verkade trivas ihop. När vi någon gång mötte en bil drog den upp ett ofantligt dammoln över nejden och de mycket enstaka farmer som fanns att se. På kvällarna samlades vägfararna på campingplatser som oväntat fanns här och där. Många resande var trevliga sydafrikaner som med ett enkelt handgrepp reste upp en tältbostad på taket av sin jeepliknande jättebil. Vi slog upp vårt tält och försökte få pinnarna att fästa i sand.

Höjdpunkten var Namibias mest kända attraktion, världens största sanddyn Soussie Vlei och närliggande Death Vlei som varit en sjö men torkat ut i det torra klimatet. 400 år gamla träd står kvar som förstenade (förträade) statyer och vittnar om en tid som varit. Vi klättrade och klättrade upp på en av de högsta sanddynerna och njöt där en svalkande sundowner medan solen strålande vacker gick ner.

Namibia, vi gillar dig och ditt folk, vi kände oss trygga och välkomna. Men världen är så stor och spännande. Strax efter jul kastade vi loss mot St Helena och firade nyår under segel, med fin meny ombord men utan raketer. Även om vi inte mött många skepp på den vida Södra Atlanten vågar vi inte skicka upp en falsk nödraket. Som vanligt har vi smugglat med oss en liten glasburk med sand att bli del av sandsamlingen hemma. Den här sanden är röd och kommer att komplettera vit, brun, grå och svart sand i alla nyanser och kornstorlekar från de flesta av världens hörn.

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Tomtens huvudbry

december 8th, 2018

I år får tomten svårt att hitta oss. Undrar om han har GPS eller om hans renar kan lukta sig till den unika havsglöggen ombord. Ariel IV befinner sig på julafton förmodligen halvvägs mellan Afrika och St Helena. Sydatlanten brukar vara snällare än Indiska Oceanen så vi hoppas kunna glida fram med Gandalf (vindrodret) som styrman och vi två julfirare med skinka, sill och snaps på fördäck i solnedgången. Får se hur det går med den förhoppningen …

Ja, det är därför vi lägger ut vårt ”julkort” så här orimligt tidigt. Vi avseglar från Sydafrika på måndag och kommer förmodligen att ha svårt hitta internet framöver, innan vi slutligen angör Sydamerika och Rio De Janeiro i början av februari.

Maststöttan under däck har omvandlats till blyg julgran med falska grankvistar, ljus, små halmbockar och röda kulor. Advent-staken har surrats till bordet med starka tampar. Vi är redo att lägga loss.

Kommentera » | 16 Kommentarer »

I väntans tider

november 24th, 2018

Snart är det dags att lämna Sydafrika och segla vidare.

Snart får vi ett barnbarn hemma i Sverige. Vi kan så klart inte lägga loss förrän vi fått cyberhälsa på henne.

Båtförberedelserna är nästan klara men hur kan man förbereda sig på att få ett nytt liv i familjen? Det går inte. Vi väntar med spänning på denna nya lilla individ.

I ”båtfamiljen” har vi fått en ny medlem, ”Tender to Ariel IV”, en ny gummidinge som vi har önskat oss de senaste tio åren. Eric har lagat och lagat och limmat och limmat den gamla dingen. Den köptes i Singapore för 20 år sedan och har levt ett långt och innehållsrikt liv, forslat oss i land på otaliga ankarplatser i hela världen, transporterat dykutrustning, fiskegrejor, matkassar och diverse vänner. Nu är den oåterkalleligt död och kommer att få sluta sina dagar i Sydafrika. Den nya dingen är en Highfield från Holland. Det tog tre månader att få den skickad hit och sedan flera veckor att få den uthämtad genom diverse besvärliga myndigheter. Vi blev tvungna att anlita en agent för att över huvud taget få ut den. Vi hoppas den trivs hos oss och lever lika länge som den gamla.

Kommentera » | 13 Kommentarer »

Onda eller ledsna ögon?

november 17th, 2018

Onda eller de ledsna ögon? Vi fick Snäckan av en båtgranne, en familj som just köpt båten och flyttat ombord med sin 4-år gamla son. Förut bodde de på en bondgård men ”tvingades” sälja den och hitta ett nytt liv. Nu arbetar de hårt med att iordningställa sitt nya båthem och tänker bo ombord och segla i minst fem år. ”Då kanske vi kan komma tillbaka igen”, säger de. Bondgården var värd omkring 6 miljoner men såldes för 2 miljoner. Varför händer detta?

Sydafrika har stora problem. Det försoningsarbete som genomfördes mellan svarta och vita efter apartheid blev inte tillräcklig. Man berättar för oss att det finns bitterhet i landet riktad mot de vita och att många svarta fortfarande tänker på hämnd. Offentliga jobb tillsätts med svarta. Vita hantverkare vi träffat säger att de måste starta eget, de får inga jobb. Vit personal på marinan är oroliga för sina barn och tror inte det finns någon framtid för dem här. Välutbildade vita lämnar landet.

I Sverige kan man inte ens prata om ”vita och svarta”. I Sydafrika är det vardagsord som används i normalt samtal. Här finns miljoner av extremt fattiga svarta som bor i kåkstäder, ofta utan fungerande vattenförsörjning och elektricitet. Vi såg i Johannesburg och Kapstaden hur många vita bor i stora hus omgärdade av enorma murar och elstängsel och har svart hushållerska och trädgårdsmästare. Vi hör hur svarta i några delar av landet stormar bondgårdar, tar över marken och ibland t.o.m. dödar ägarna. Vår vän i Johannesburg blev anfallen och rånad på allt som fanns på hans kontor och företag. Man band och slog honom.

Här i Saldanha, där vi ligger med Ariel IV, var det två dagars upplopp i förra veckan. Affärerna stängde, barnen hölls hemma från skolan, busslaster med svarta vandaliserade i staden och slog sönder polisbilar. De vill ha mark att bo på och rimliga levnadsvillkor.

Som om inte detta är nog finns det också svåra inbördes konflikter mellan de olika stammar och folkslag som bor i Sydafrika, t.ex. zulu och xhosa. Även efter detta tillägg är vår berättelse för ”enkel” men Sydafrika blöder. Vi känner varmt för detta underbara land, dess fantastiska vildmark, djur och natur och hoppas att man så småningom hittar rätt för alla sina olika människor!

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Vilda djur och svarta latter

november 11th, 2018

Tillbaka i Afrika. En fin tid med familj, vänner och jobb i Sverige och på Malta är mer än slut.

Först tillbringade vi en nästan magisk vecka på safari i Kruger nationalpark, tillsammans med yngsta sönerna Rasmus och Jens. Under långsam bilfärd genom vildmark mötte oss ”sagodjuren” i levande skepnad. Elefanter promenerade långsamt över vägen. En liten bil som kom från andra hållet backade blixtsnabbt när en jättestor elefant markerade med viftande öron att de kommit för nära. Noshörningar, krokodiler och flodhästar vältrade sig i vattenhålen. Giraffer betade i trädtoppar och zebror på marken. Buffelhjordar rörde sig över den oändliga savannen. Vi mötte lejon och leopard, som tur var på lite avstånd. Alla ”Big Five” blev infångade, med kameran. Som avskedspresent, när Rasmus och Jens åkte hem, fick vi en noshörning, en elefant och en giraff.

Ariel IV, vårt hem väntade på oss nära Kapstaden. Nymålad och tjusig sedan i våras men utan segel och ordinarie däcks utrustning. Massa grejor att fixa. Bland annat hade två latter i storseglet knäckts när vi seglade över den bråkiga Indiska Oceanen. En sympatisk segelmakare i Kapstaden hade, till vår glädje, latter som passar vårt segel. Men de är svarta. Alla våra vanliga latter är vita. Det är latter ”out of Africa” sa segelmakaren och blinkade.

Kommentera » | 2 Kommentarer »

Sjösatt

juni 30th, 2018

Äääntligen blev Ariel IV sig själv igen, nymålad och vacker. Frågan är nu hur länge detta afrikanska målningsjobb kommer att hålla rosten borta från däck. Den danska original-målningen höll i trettio år.

Vi lämnade husbåtslivet på land och flyttade ombord igen. Sjösättningen blev en fest och äntligen kände vi seglings- och äventyrslusten komma smygande igen. Namibia, Sydatlanten, St. Helena, Brasilien … snällare seglingsvatten, oj det var längesedan!

Men först ska vi njuta av den svenska sommaren och av att få leka med våra barnbarn. Ett till är på väg förresten. Och så åker vi till Norrland för att fylla på skeppskassan.

Kommentera » | 8 Kommentarer »

Vi flyttar

maj 8th, 2018

Det är för svårt i detta landet Sydafrika att genomföra stora båtförbättrarprojekt. Hantverkare tänker på sitt eget sätt, agerar på ett annat sätt och arbetar på ett tredje sätt. Underlydande unga pojkar gör på ett fjärde sätt. Vi har verkligen försökt kommunicera och förstå! Nu flyttar vi ut från Ariel IV.

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Vulkansluttning eller båtdäck?

mars 14th, 2018

Ja, vad tror du? Föreställer bilden den 2300 m höga vulkansluttningen på Jan Mayen, den vilda ön mellan Svalbard och Island? Eller är bilden från Sydafrika, föreställande Ariel IVs vita däck?

Som en liten hint kan vi avslöja att sandblästringsmaskiner nuförtiden använder den smutsigaste och svartaste sand som finns. Sanden är synnerligen småkornig och tar sig lätt in genom minsta springa eller skruvhål…

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Från Kaos till Kaos

mars 11th, 2018

Jaha, 17 timmar tog det att komma från skånsk snöstorm med inställda tåg och försenade flyg, till massa sol men en båt som måste strippas på nolltid. En vecka hade vi. För att tömma hela båten och fylla en container. För att skrapa bort hela däcksmattan som suttit på båten i 35 år. För att skruva bort alla ”grejor” på däck, närmare bestämt 347 skruvar.

På måndag kommer sandblästraren, på onsdag kommer svetsaren och nästa måndag kommer målarna från Cape Town som ska ägna 7 veckor åt att få 35 åriga Ariel IV att se ut som ny igen. Fy tusan vad nervöst att få allt detta att fungera. Undrar vad som händer om vatten och sand från blästringen far in i isoleringen, genom 347 små hål…

Vi har idiot-jobbat och är nu himla nervösa inför måndagen. Please, håll alla tillgängliga lediga tummar och tår för oss!

Kommentera » | 15 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com