Papper, papper …

november 18th, 2016

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu har vi bott på land i Sverige i fem månader. Behövde lite sol och lite båt för att överleva. Här på besök hos vår son på Malta. Fick både sol och båt …

Vi har lyckats få ett rekommendationsbrev från Filippinska Immigrationsmyndigheten, (sjö och hamn avdelningen) riktat till Filippinska Immigrationsmyndigheten (flygplats avdelningen). De rekommenderar att vi ska få komma in i Filippinerna fast vi bara har en enkel flygbiljett. Filippinska ambassaden i Skandinavien vill inte rekommendera samma sak. De råder oss att ta kontakt med en advokat. Svenska ambassaden i Filippinerna funderar på om de ska våga stötta vår önskan. I övrigt har vi ett intyg från marinan i Filippinerna om att båten faktiskt ligger där samt diverse papper om att vi äger båten, har försäkring på den, att vi har skepparexamen, kortvågsradiolicens, VHF-examen med mera. Undrar om vi kommer att bli tvungna att köpa en returbiljett, som vi sedan måste slänga, för att få återvända till vårt hem, Ariel IV. (Ja vi inser att man kan köpa återbetalningsbara …)

Vi har också lyckats lära känna en indonesier, som lovat skriva ett rekommendationsbrev på indonesiska till Indonesiska Immigrationsmyndigheten, om att vi ska få komma in i Indonesien med båt och stanna i två månader innan vi behöver ett nytt rekommendationsbrev för att få stanna ytterligare en månad. Sedan behöver vi ytterligare ett rekommendationsbrev för att få stanna ännu en månad. Detta ska sedan upprepas fem gånger för att vi ska få segla i Indonesien i de maximalt tillåtna sex månaderna.

Men det är två underbart fina seglingsländer! Om kidnappare och pirater håller sig lugna förstås.

Från Indonesien kommer vi sedan att dra vidare över Indiska Oceanen till Afrika. På vägen finns många öar och länder att besöka och många, många tillståndspapper av olika slag att fylla i.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Landhamnar

oktober 18th, 2016

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Som två vinddrivna sjömän har vi nu farit land och Svea rike runt, från norr till söder, i tre månader. Huvudet har reflekterat över den underbara natur vårt land bjuder, men också över det märkliga väder som gott nog medför att landet inte helt invaderas av turister. Kroppen har förvånats över mjuka, hårda, sneda eller alldeles fantastiska sovplatser. Magen har ökat i omfång av många omtänksamma festmiddagar. Hjärtat är mjukt av den underbara vänvärme vi mött i Glommen, Marstrand, Karlstad, Malå, Norrköping, Göteborg, Lammhult, Grimslöv, Malmö, nu Lerhamn vid Kullaberg, snart Malta och därefter Ängelholm.

Att som vi ha sitt hem på andra sidan jorden är inte alltid lätt. Ariel IV ligger ensam vid brygga inte långt från Davao i Filippinerna. Våra kojer saknar kroppsavtryck. Vi saknar ”hemmets härd” (snyft J) Att vara hemma i Sverige utan hem är inte heller helt lätt. Brist på rena sockar kan vi stå ut med och att inte hitta tandborsten i ryggsäcksröran men vi saknar lugnet (och solnedgångarna) ombord.

Stort och varmt tack till våra härliga barn och vänner som ger oss landhamnar att lägga till i när vi behöver någonstans att vara!

Vi har hört från Filippinerna att vår norske seglarkollega Kjartan har fått behålla huvudet. Vilken lättnad! Kanada vägrade betala den begärda lösensumman för två kanadensiska seglare. De halshöggs. Norge har också vägrat betala lösen men privata medel från både Filippinerna och Norge betalades. Ryktet säger omkring 15 milj SEK. Alla seglare jublar naturligtvis för Kjartan men vad händer nu? Det visade sig ju till slut att det lönar sig att kidnappa västerländska seglare.

Vi jobbar nu med att fixa Visa för att kunna segla till Indonesien. Mycket komplicerat. Först måste vi ha ett ”sponsorbrev” som intygar att vi är trevliga och pålitliga. Brevet måste vara skrivet av en indonesier på indonesiska …

Kommentera » | 8 Kommentarer »

Landkrabbor

september 1st, 2016

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den nya Filippinska presidenten har intensifierat ”kriget” mot banditkidnapparna som kallar sig IS, inte långt från vår marina. Många dör. Norske långseglaren, vars kamrater halshöggs när ingen lösensumma utbetalades, väntar ännu på sitt öde. Det är inte bra.

Vi planerar för fortsatt segling till våren, men vart? Knappast genom Filippinerna som var vår ursprungliga plan. Uppemot hundra personer kidnappas varje år, seglare såväl som fiskare, fraktbåtbesättning och stadsfolk, nyligen ett barn med rika föräldrar. Förmodligen blir det Raja Ampat och Indonesien.

Under tiden krabbar vi omkring i vårt härliga hemland häruppe i norr, njuter av kramar från familjen, vänvärme och fantastisk natur och kultur. Bröllop med älskade barnen. Vandring genom dramatiska raviner på Söderåsen i Skåne. Tuff utmaning genom Vindelfjällen i Norrland. Hedpromenader och kräftkalas i Halland. Teater i Värmland och utställning i Bohuslän, spännande konstupplevelser som bara finns på land. En liten seglats i skärgården :)

Extra härligt blev vårt besök på Marstrand. Där bor numera långseglarfamiljen från s/y Mary, välkänd från blogg och TV. De kom hem ganska nyligen från sin fyra år långa världsomsegling. Ludde och Linda med sina två små barn som nu blivit skolbarn. Mamman och pappan har nästan lyckats vänja sig vid ett liv på land. Det är svårt. Vi seglade runt jorden med våra tre barn 1998-2001. De är vuxna nu.  Alla seglar fortfarande, numera på egen eller lånad köl. När Ludde och Linda träffar våra ”barn” upplever de samtalen som att prata med sina egna barn i framtiden.

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Kära Sverige

juni 27th, 2016

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så himla fint land vi bor i! När vi väl blivit av med reströtthet och flygplansbaciller såg vi den skimrande försommargrönskan och våra glada landsmän som längtat så länge efter solen. Vi fick telefonen att vakna, vi kunde kommunicera. Vi hittade cykelnycklarna och köpte en gammal bil. Vi gick runt i affärerna och fixade småsaker och log. Folk log tillbaka. Alla affärsbiträden var glada och trevliga.

Den magiska högtiden midsommar, firade vi med gamla vännerna Eva och Per som vi inte sett på två år. Det fanns goa vänkramar, jordgubbar, sill, blommor, dans runt stången och allt annat som hör till och som vi inte kunnat vara med om på så länge. Kanske hade vi inte kunnat njuta så ohämmat om vi hade firat midsommar varje år. Ett dopp i havet var skönt men konstigt. Kyligt och nästan inte salt alls.

Midsommardagen mötte vi så alla våra barn. Jens har hälsat på oss under resan; på Hawaii, Filippinerna och Palau så honom var det inte konstigt att plocka upp vid en station. Christian och Rasmus har vi bara mött genom skärmen. Den sista tiden har vi längtat galet mycket. Så stod först Rasmus där med sin flickvän Sofia. Och lite senare Christian och hans Lovisa som dessutom firar 3 nollor. Konstigt, det var precis som igår, stora kramar och massa glädje.

Det kom ett mail från vänner i Filippinerna som ser efter Ariel IV. Några Indonesiska sjömän har kidnappats. Den Filippinska armén har under den nya presidentens ledning tagit i med hårdhandskarna och meddelar att de har dödat tio av banditerna. Får se om det nu leder någon vart?

Det är skönt att vara hemma i Sverige ett tag.

Kommentera » | 11 Kommentarer »

Två år åt ena hållet, 24 timmar retur

juni 19th, 2016

King EricTryggt inlåsta i den filippinska marinan jobbade vi dag och natt (nä, det sista var inte sant) med att förbereda Ariel för den långa vilan. Hon blev avklädd sina segel, full inuti och bar på däck. Slutligen fick hon uppspänt tak och sidoväggar som helt döljer henne för sol och ev. spanare. Usch, inte en friflygande vindfågel mer som hon brukar vara, utan en stillasittande anka eller padda. Och dessutom helt ensam.

Mellan jobbvarven socialiserade vi lite med andra seglare i marinan. Verkligen konstigt och nästan äckligt setup. Fyra båtar med vanliga ”normala” människor, ungefär som vi. Sexton båtar med äldre vita män och unga vackra filippinska kvinnor. Männen har stora magar och lite hår. Kvinnorna, som många närmast är flickor, har kortkorta kjolar och lång hår. En av dem har en stor teddybjörn med rosa rosett på däck. De ska för omkring 1000 kr i månaden betjäna sin man på alla sätt. En del behandlas ”snällt”, några låtsas att det finns en normal kärleksrelation. Andra ser vi behandlas som slav och hora. För att kunna besöka Filippinerna måste man vänja sig. Det är svårt.

Vi vinkade hej då till Ariel från flygplansfönstret innan airconditionen tog över och vi febrilt började leta efter långbyxor och tröjor. Fötterna var redan instängda i skor. Med därutöver två filtar var, såg vi en viss chans att kunna sova men två ledsna bebisar på raderna bakom såg till att ingen sömn var möjlig. Efter 24 timmar och tre olika flighter staplade vi slutligen ut i Köpenhamns ankomsthall. Det är två år sedan vi var där sist. Biljettautomaterna hade bytt färg och flyttat på sig. Vi var tvungna at visa pass för att få åka över till vårt eget land. I Helsingborg hade fyra nya jättehus dykt upp på gamla parkeringsplatser, och ett gammalt hus (Ångfärjestationen) finns inte kvar! Tills vi upptäckte att hela huset hade flyttats några hundra meter. Fantastiskt eller förfärligt?

Hyresgästen har lämnat vår lilla lägenhet åt oss under sommaren. Nu sitter vi här, fryser, snorar och hostar, och letar efter springskor och tröjor i lådor på vinden. Andra prio är att väcka vår telefon till liv för att kunna kommunicera. Tänk att vi snart ska få träffa våra barn igen!

Annars är här sexton grader och grå himmel. Det kanske är bra för springrundor förstås.

Kommentera » | 8 Kommentarer »

Antiklimax

maj 30th, 2016

Mopedbåtar FilippinernaJavisst, det är klart att vi kände oss rädda, när vi seglade från de lugna söderhavsöarna mot Filippinerna och den marina som nyligen fyra seglare kidnappats från. En halshöggs då ingen lösensumma utbetalades. Nästa seglare ska halshuggas den 13 juni om inga pengar kommer fram. Även om marinan efter det som inträffat nu verkar vara idiotsäker med massa staket och vakter så visste vi inte om kidnapparna kanske kunde anfalla oss när vi seglade över bukten in mot säkerhet.

Därutöver måste vi akta oss för de beryktade FAD som finns i mängder i sydostasiatiska vatten. Det betydde jobbiga vaktpass för oss, ingen vila, stenhård uppmärksamhet med kikare föröver. FAD står för Fish Artificial Device och är allehanda små och stora konstruktioner av tunnor, stålrör och annat. De bär upp långa trossar under sig och skapar artificiella rev som drar fiskar till sig.

150 sjömil utanför kusten såg vi i gryningen en första FAD, ett slags jättetunna, ca en och en halv meter i diameter och omkring fem meter lång.  Vi räknade till tolv FAD med jämna mellanrum innan vi kom närmare kusten. Runt varje FAD cirkulerade två eller tre havsgående fiskebåtar. Så rundade vi Kap Augustin och styrde in i bukten som vi så länge oroat oss för.

Nu blev det närmast cirkus. I det lugna vattnet innanför revet låg massor av små FAD, massor av små fiskebåtar och långa nät lite här och där, kors och tvärs. Kikaren gick varm och vi styrde i slalom mellan olika fiskeredskap och fantastiska båtskapelser. Nu försvann all rädsla. Fiskarna vinkade och log. Två unga killar kom körande upp till oss på små ”mopedbåtar” och gav oss en fisk. Vi langade över några konserver som tack. Welcome to Philippines hördes från flera håll.

Nu ligger vi tryggt vid brygga och jobbar med att förbereda Ariel IV för att klara sig själv i omkring ett halvår. Hon är avklädd seglen och ser sorgligt naken ut. Men hon viskade i mitt öra att de två åren genom Stilla Havet varit ganska påfrestande för rigg och skrov och att hon faktiskt ser fram emot lite vila.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Halshuggen seglare

maj 18th, 2016

utriggare dödenI september 2015 for två snabba motorbåtar i full fart från havet in i en marina strax utanför staden Davao i sydöstra Filippinerna. Männen ombord kidnappade fyra människor och for snabbt iväg igen. Det hela tog omkring en kvart.

De kidnappade var två äldre seglare, män från Kanada, en filippinsk kvinna, den ena mannens partner, samt en norrman. Kidnapparna försökte först få med sig ett japanskt par från en segelbåt vid bryggan. De gjorde motstånd, blev lite skadade men lyckades hoppa i vattnet och simma iväg. Kanadensarna och kvinnan blev nästa offer. Den norske chefen för marinan kom springande för att undersöka vad som stod på. Han blev fjärde offret.

Kidnapparna, en grupp militanta muslimer, som nyligen anslutit sig till IS, begärde 25 miljoner USD i lösensumma. Efterhand som tiden gått har den minskat till 8 miljoner USD. Vi vet inte hur förhandlingarna har hanterats eller vad de olika inblandade ländernas regeringar har kunnat göra men när tidfristen gick ut den 25 april 2016 hade ingen lösensumma betalats. Några dagar senare slängdes ett avhugget huvud i en plastpåse på gatan utanför ett lokalt kommunhus i den muslimska delen av Filippinerna. Huvudet tillhörde en av kanadensarna.

Vi är på väg till just den marinan vid Davao. Det är enda marinan i Filippinerna som ligger utanför cyklonbältet. Vi ska lämna båten i omkring ett halvår för att åka hem till Sverige, och behöver veta att båten, vårt hem, ligger säkert. Men hur säkert är det för oss att segla till Davao?

Vi har kommunicerat med marinan och pratat med seglare som ligger där eller nyligen har kommit därifrån hit till Palau. Informationen vi får handlar om att marinan nu känns så säker att den påminner om ett fängelse. Höga stängsel har satts upp runtomkring och det en stor bom är monterad tvärs över inseglingsrännan. I två torn sitter vakter med kulsprutor och en av marinens båtar är stationerade vid ena bryggan.

Vi har funderat hit och dit, fram och tillbaka, pratat och diskuterat, läst den information som finns tio gånger, undrat, tänkt, grubblat, bearbetat och sökt alternativ men inte hittat några. I den del av världen som vi nu ska segla genom gäller inte samma regler som i väst. Vi vet att filippinierna är bland de mest gästvänliga i världen, men fattiga människor som inte ser några alternativ kan bli farliga.

Det är omkring fem dygns segling härifrån Palau till Filippinerna. Nästan stiltje väntar oss och dessutom motström.

Kommentera » | 8 Kommentarer »

Pruttlukt och människovärme

maj 8th, 2016

Avsked Paula o Tomas, bloggstorlekTre månader har gått sedan Paula och Tomas mönstrade på i Majuro, Marshall öarna. Nyligen var deras planerade seglingstid slut. Paula och Tomas har för första gången i sitt liv gjort en beundransvärd långsegling och korsat hela Mikronesien; Marshall, Kosrae, Pophnpei, Chuuk och Yap, drygt 2200 nautiska mil. De mönstrade av i Palau, i 30 graders värme och tog planet hem runt halva jorden till den snöiga våren i Sverige. Deras resa tog uppemot två dygn. Det är tomt efter dem ombord.

En segelbåt är i början ganska liten för fyra personer som inte känner varandra så väl förut. Plötsligt ska vi ses med morgonrufsigt hår, iförda endast kalsingar. Plötsligt ska vi dela våra ”problem”; kanske illamående eller att inte ha sovit så gott, med människor vi tidigare bara sett glada och välklädda på middag i fräscha landhus. Vi måste vänja oss vid att stå i toakö och att acceptera varandras toabesökdoft när den sprider sig i kajutan. Och vi måste lära oss varandras vanor på gott och ont. Vem som har mjölk i kaffet, vem som behöver vara lite ifred ibland, vem som behöver ha pentrypumpen avstängd för att kunna sova, vem som behöver ha fläkten igång för att överleva osv.

Men också vem som ofta glömmer sina grejor, vem som glömmer att röja på däck, vem som snarkar, vem som är lite sur ibland, vem som inte är så bra på att laga mat eller vem som blir lite galen när vi kommer till ställen med internet.

Vi har aldrig förr varit med om att fyra människor så ärligt och välmenande har tagit denna utmaning på djupaste allvar och verkligen jobbat hårt för att det hela skulle fungera. Vi har alla försökt anpassa oss och lyssna på varandras behov. Utöver den tropiska värmen, värmen från motorn när den varit igång, varmvattenberedaren, ugn och spis så har en fin människovärme utvecklats mellan oss fyra. Den går inte att mäta i grader, den lämnar oss med goa minnen när ni nu mönstrat av. Vi överräcker också fem stjärnor för snabb utveckling till avancerade däcksgastar. Tack Paula och Tomas för en fin tid tillsammans!

Ny besättning är vår son Jens som ska segla med till Filippinerna. Honom känner vi väl efter 27 år.

Kommentera » | 8 Kommentarer »

På andra sidan

april 29th, 2016

Middag med vännerEfter flera månader i vilda vatten, i ett av världens mest avlägsna och spännande hörn, på atollerna i Mikronesien, med en diet på mest bananer, kokosnötter, fisk och konserver, såg fram vi emot att angöra dykparadiset Palau.  En atoll med gamla mikronesiska anor men också en modern turistvänlig plats där vi förväntade oss lite stillsam lyx; mataffärer, restauranger, internet, möjlighet att tvätta svettiga lakan och att träffa trevliga långseglare. Även den vanliga turistströmmen av omfångsrika amerikaner och andra nyanlända blekansikten kunde bli kul att möta.

Nu har vi äntligen ost igen! Och allehanda grönsaker. Yipee!  Den första kalla ölen vid kajkanten smakade underbart och likaså maten som vi inte lagat själva. Inboxen gav en massa glada nyheter hemifrån, och några få mindre glada. Vi lyckades deklarera – puh! Flera långseglare låg i viken. Det kändes hemtamt att återigen ha självklara ”vänner” att prata med om väder och seglingsområden.

Men lakanen är fortfarande lika svettiga. Det är vattenbrist i hela området. Tvätterierna har stängt. Vår son Jens har anlänt från Sverige för att dyka och sedan segla med oss till Filippinerna. Jens har bott några dagar hos svenska vännerna Oskar och Nikolina som arbetar här, Oskar som dykinstruktör och Nikolina som delfintränare. I deras lägenhet, liksom hos alla andra, är vattnet om man har tur påslaget två timmar om dagen. Då gäller det att hinna duscha, diska och lagra vatten till allt annat i dunkar på köksgolvet.

Det är nu vi inser på allvar att vi är på andra sidan jorden. Turisterna, de som har pengar nog att komma hit och dyka, bo på hotell, äta på restauranger och ge fart åt den lokala ekonomin, är inte amerikaner och blekansikten alls. De är japaner, kineser, koreaner och taiwaneser. Massor av människor från andra sidan jorden som har fått råd att åka på dyra semestrar. Liksom vi västerlänningar har gjort sedan slutet av förra seklet.  Alla de asiatiska turisterna tycks vara unga. Alla har en lång stång för att ta ”selfie”bilder med. Koreanerna är klädda i neonfärgade åtsmitande träningskläder, exakt samma outfit för pojke och flicka i samma par. Japanerna är tystlåtna, bugar och tackar och är allmänt synnerligen artiga. Kineserna är lite äldre och verkar mycket medvetna om att de numera är en maktfaktor att räkna med i världen.  Buffliga sa en lokal guide, men det var förstås bara en person. Vi längtar redan tillbaka till öarna och de vänliga generösa människorna där.

Vi bjuder Oskar och Nikolina på pannbiff med lök och potatismos, lite svensk husmanskost efter alla nudlar och risrätter.

 

 

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Sweet yellow banana trail

april 20th, 2016

Banana trailPå ön Lekinioch, Chuuk State, mitt i Micronesien, mötte vi två söta flickor. De fick veta att Eric är doktor och undrade om han kunde hjälpa deras mamma som hade ont i en tand. Eric gick dit med sina lånade tandverktyg men kunde bara konstatera att tanden behövde dras ut. Han gav henne en karta smärtstillande tabletter. En timme senare kom en av flickorna med en hel bananstock i en skottkärra. Bananerna var små, gula och söta.

En äldre man var ledsen över att hans brödfruktmosstöt av korallsten gått i två bitar. Eric lagade den med superlim och ordinerade en veckas vila. Lite senare kom en ung man ut i en liten utriggarkanot. Han överlämnade en bananstock som tack. Bananerna var gröna halvstora och mognar efter 3-4 dagar.

Västerut, på nästa ö Pulawat mötte vi en lärare från skolan som behövde hjälp med att kolla om en lampa i taket var fungerande eller ej. Lamphållaren såg ut som en leksak. Den var kopplad med en liten röd sladd till ett batteri som får ström från en solcell. Eric konstaterade snabbt att glödlampan var sönder. Läraren blev glad att det var ett så enkelt fel och gav oss en stor bananstock. Hans brorson bar den på ryggen ner till vår dinge.

Från Pulawat seglade vi vidare till Lamotrek, nu i Yap state. Här finns många extra vänliga människor. Kvinnor med bar överkropp, män i enbart höftskynken. Alla ville ge oss något. Några bad om hjälp. Eric lagade en stor gammal gryta med hål i botten. På väg tillbaka till båten bar vi en gåva, en jättestor bananstock. På varje bananstock växer omkring 150 bananer. Alla mognar i stort sett samtidigt. Vi har en ”Banana Cookbook” ombord och äter nu bananer i alla rätter, morgon, middag och kväll samt Paulas banankaka till fika, men det går inte att äta alla. Det är synnerligen oartigt att säga nej till en gåva så vi har också varit tvungna att mata fiskarna.

Den enda kvinnan med betalt jobb på Lamotrek är Esther. Som sjuksköterska tjänar hon omkring 150 US dollar i veckan. Hon bor med man och barn i ett palmbladshus i utkanten av byn. Alla på Lamotrek bor i palmbladshus men de största och vackraste ”husen” är till för båtarna, handtillverkade utriggarkanoter med segel, lika stora som Ariel IV.  Eric och Esther hade ett intressant samtal om sjukvården på ön. Esthers man kom senare paddlande ut till oss och gav oss (ja gissa nu) en bananstock.

Nästa ö vi angjorde var Woleai. Nu började till och med Tomas bli van vid att gå i ”kjol”, lavalava. Han visade några bilder i sin kamera för en ung kille med det romantiska namnet Romeo. Bilderna föreställer Romeos bror. Han arbetar och bor på ön Ant som vi beökte för en månad sedan. Romeo har inte träffat sin bror på många år. Nu kan ni gissa igen på vad som hände några timmar senare. Ja just det, Romeo kom ut i en utriggare och gav oss en bananstock.

Nästa, nästan likadana historia handlar om kokosnötter…

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera » | 4 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com