Once in a lifetime!

mars 12th, 2019

Kaneval i Rio, wow och dubbelwow! Ett gungande hav av trettiotusen människor i ”Sambadromo”, en anläggning med två kilometerlånga läktare som gungade, på var sin sida av en bred gata där Karnevalståget drog fram. Alla på läktarna och alla i tåget dansade samba, stående sittande, ja på en vagn dansade ett antal döda figurer med huvud och armar upp ur sina gravar…

Hur ska vi någonsin kunna beskriva denna unika upplevelse. Vi fick se vinnarnas parad.  De sex vinnande sambagrupperna, var och en med mellan tre och femtusen medverkande och sex eller sju enorma utstyrda vagnar, hade varsin timma på sig att dansa igenom ”Sambadromo”. Vagnarna var mästerverk byggda kring ett tema, som en fantastisk scenografi med avancerad teknik där t.ex. 15 meter höga jättehästar rörde huvud och ben, en enorm örn flög med vingarna och en gigantisk sköldpadda tittade fram och tillbaka. Det hela startade klockan nio på kvällen och slutade omkring fem på morgonen. Vi sov till klockan två nästa dag.

Det var riktigt svårt att välja en vagn att visa här på bild. Alla var så otroligt fantastiska för att inte tala om alla de tusentals dräkter som grupper av dansarna mellan vagnarna bar. Vi valde att visa er en vagn med scenografi från Norge där man vill skildra hur människan bevarar frön och växter för kommande generationer. Inspirationen kommer från en genbank som finns på Svalbard som tillhör Norge. Det övergripande temat för denna gruppen var ”Människa och tid”. Gå in på You Tube och leta efter filmer från Carneval 2019 i Rio så kanske du kan få en uppfattning om det hela. Den största upplevelsen för oss var egentligen den totala massglädjen, alla var genuint glada och ingen berusad.

Veckorna innan Karnevalen var vännerna Cecilia och Erik från Råå och seglade med oss vid Ihla Grande. Tillsammans upplevde vi en lokal karneval i Abrâao huvudort på ön. Här fanns ingen parad att titta på, istället en massa utklädda människor som dansade natten lång. Himla härligt! Vi dansade också, även om det inte blev hela natten …

Kommentera » | Inga kommentarer »

Semester, samba och simma

februari 23rd, 2019

Vi brukar kalla det semester från semestern, när vi gör paus från långa seglingar, blir bobåt och stilla flyter mellan härliga ankarvikar i varma länder. Helst ska det då komma goa vänner på besök. Den här gången kom älskade yngsta sonen Jens och goa vännerna i familjen Pennegård för att hänga med några veckor i Brasiliens härliga övärld, söder om Rio.

Men först skulle vi förstås dansa samba i Rio och bada på Copacabana. Utan kameror, smycken och andra begärliga ting gav vi oss ut i natten en lördag och promenerade genom stadsdelen Lapa till sambaklubben Scenarium. Oj, oj vad folk dansar här! Vi försökte också men det kändes ovant med tretakt och läckra sensuella rörelser. Plötsligt kom en ung man och bjöd artigt upp mig Birgitta. Gissa om jag blev nervös. Han började med enkla gungande steg och fortsatte efterhand med lite svårare turer. Med jämna mellanrum sa han att jag var duktig. Och, fantastiskt, jag kunde, jag dansade samba i Rio de Janeiro!

Nästa dag drog vi till Copacabana. Nä där ville vi inte bada, fullt med tjingeling och folk på varenda sandplätt, kul att ha sett den förstås. Ett svenskt grupphopp blev minnet av Copacabana för oss.

Eva, Per och Elin hade med sig en badtermometer som present. Den vi haft tidigare var borta så det blev kul nu att kolla grader i vikarna på Ihla Grande, den stora nationalpark ö som Rioborna kallar paradis. En förunderlig grönska, regnskog och kaskader av blommor. En bananstock, några papayor och kokosnötter ramlade ner i våra väskor. Vattentemperaturen låg omkring 30 grader. Simturerna blev många.

Vi träffade en argentinsk kille som driver ett litet hostel på Apön, utan elektricitet och rinnande vatten. Han vinkade in oss till sin brygga när vi kom förbi i dingen efter en snorkeltur. Inte många engelska ord gick att utväxla men kroppsspråk fungerar nästa alltid. Han berättade att majoriteten av aporna dött i gula febern för några år sedan och gav oss hembakade kakor, kaffe och det berömda brasilianska gröna teet.

I nästa vik provade vi den andra brasilianska nationaldrycken, Caipirinha. Den serverades på en barflotte dvs. en flotte med bar på. Där finns en lite tam sköldpadda som kom simmade och åt fisk nästan ur handen på ägaren. Som vanligt kom en störtskur just när vi skulle köra tillbaka till Ariel IV. Ja det är ju regnskog vi befinner oss i förstås… För övrigt skönt att det regnar då och då, solen är krävande här.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Rio,here we come …

februari 8th, 2019

Det tog bara 16 dagar från St Helena och vips var vi över Atlanten och på en ny kontinent, Sydamerika, efterlängtad och fruktad. Spännande och läskig. Alla har vi hört om mängden rån och mord i Brasilien, och om de seglare som blivit hotade med både kniv och gevär. Men vi har också hört om en härlig avslappnad livsstil, sambarytmer och världens mest kända karneval. Rio de Janeiro, nu är vi här!

Klockan var bara sju på morgonen när vi styrde in mellan två imponerande gamla fort som vaktar staden från varsin sida. Ariel IV gled i laber bris förbi Copacabana, jättestranden kantad av en räcka höghus. Redan på morgonen var det gott om folk i sanden. Vi blev, tro det eller ej, rörda näst intill tårar när jättestatyn av Kristus dök upp på toppen av ett berg och höll sina välsignande händer över staden och över oss.

Så började mötena med brasilianarna. Vi gillar dem redan skarpt, även om det mesta verkar ta lång tid och nästan ingen kan engelska. På immigration mötte oss en glad kille som underhöll oss med roliga historier medan en kvinna fixade pappren och stämpel i passet. Tullaren bad helt korrekt om alla papper och önskade oss lycka till med ett leende. Inte en enda uniform eller minsta tecken på maktbehov som i så många andra länder i världen. Hamnkaptenen fixade snabbt pappren och pratade sedan länge om Henrik Larsson och andra kända svenska idrottare. Han gillar inte Zlatan utan tyckte han är ”för komplicerad”.

På marinan ringde man direkt till Suzy som kan engelska. Hon och hennes man seglade jorden runt på sin båt ”Samba” för många år sedan. Båten är illgul och ligger bredvid oss på bryggan. Suzy kom stormande på bryggan, viftande med armarna som illustration till allt hon kan och vill hjälpa oss med. Så nu har vi redan kompisar här. Det bästa är att hon kan fixa biljetter till slutgalan av karnevalen då vi får sitta vid bord, äta och dricka och se alla de bästa karneval ekipagen, de som har vunnit.

Vi har vandrat längs stränder, åkt färja och buss, ätit på restaurang kvällstid, släntrat runt i stan och hittills inte känt oss det minsta rädda eller hotade. Första intryck: ”Vi älskar Rio”.

Kommentera » | 13 Kommentarer »

St Helena, ”helgonens” ö

januari 14th, 2019

Efter åtta dygn segling från Afrika mötte oss skrikande sjöfåglar och en hög bergig ö steg långsamt upp ur havet i kvällningen. Om styrbord närmade sig ett svagt ljus. ”Sailingvessel on our starboard, sailingvessel on our starboard, come in.” Det visade sig vara den enda St Helena båt som seglat runt jorden, Carpe Diem, som nu deltog i ett race från Cape Town. Hon gick med stor ljusblå spinnaker. Vi seglade två försegel wing to wing i den starka akterliga vinden och fick slita hårt för att få ner det ena innan vi kunde runda Sugar Loaf Point och styra in i ankarviken vid James Town, huvudstaden på St Helena.

Där mötte oss ”the saints”, nä inte helgon men ca 4500 Saint Helenabor, de mest hjälpsamma, vänliga och välkomnande människor vi någonsin träffat. Det började med att en liten båt kom ut och mötte oss, visade vägen i mörkret till en ledig boj, gjorde fast våra tampar och ropade ”Welcome to our island”.

Vi var totalt slut efter en delvis ganska jobbig segling men en ankardram, av rom som sjöfarare i alla tider, är förstås obligatorisk. Kojen rullade lagom skönt hela natten och nästa förmiddag kände vi oss som nya.

Sedan dess har vi utforskat denna 17 km långa och 10 km breda lilla ö mitt i den stora, stora Sydatlanten, en av de mest avlägsna platserna på jorden. Mitten på ön som ett ”gömme” med vänliga dalar, blommor, ängar och odlad jord, omgivet av spetsiga bergformationer och rasande vågor.

Napoleon är inte här längre. Hans kropp flyttades till Paris. De få turister som kommer vallfärdar alla till hans före detta grav och huset där han bodde. Vi klättrade förstås också de 699 stegen i Jacobs stege och har fortfarande ont i benen.

Nu börjar förberedelserna inför den tre veckor långa seglingen till Rio de Janeiro. Det verkar bli svaga vindar och inte så mycket sjö. Månen står i ny så vi får fullmåne och därmed efterlängtat nattljus på färden.

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Sand, sand, sand…

januari 8th, 2019

Sand, sand, sand, vilket jävla land, skrev Robban Broberg om öken, men så var det inte i Namibia. Visst, öken i mil efter mil, sand i massor och inte en människa, men vackert, vackert. Det första livstecken vi såg var en plogbil som körde på ett järnvägsspår och alltså plogade bort sand. Spåret var nygammalt, användes i början av 1900-talet till att forsla diamantblandat grus till sortering, nu en kommunikationsmöjlighet för människor i den lilla kuststaden Luderitz där Ariel låg tryggt vid boj, medan vi åkte på en veckas roadtrip. Numera suger dykare upp grus med diamanter från havsbotten. Kusten var strängt bevakad när vi seglade förbi på väg till Namibia från Sydafrika.

Vi hyrde en stor 4-wheel truck och kände oss som ”cowboys” när vi slirade ut på breda grusspår mellan sanddynerna. Antiloper och sebror sprang omkring, men ibland även kor och getter. De verkade trivas ihop. När vi någon gång mötte en bil drog den upp ett ofantligt dammoln över nejden och de mycket enstaka farmer som fanns att se. På kvällarna samlades vägfararna på campingplatser som oväntat fanns här och där. Många resande var trevliga sydafrikaner som med ett enkelt handgrepp reste upp en tältbostad på taket av sin jeepliknande jättebil. Vi slog upp vårt tält och försökte få pinnarna att fästa i sand.

Höjdpunkten var Namibias mest kända attraktion, världens största sanddyn Soussie Vlei och närliggande Death Vlei som varit en sjö men torkat ut i det torra klimatet. 400 år gamla träd står kvar som förstenade (förträade) statyer och vittnar om en tid som varit. Vi klättrade och klättrade upp på en av de högsta sanddynerna och njöt där en svalkande sundowner medan solen strålande vacker gick ner.

Namibia, vi gillar dig och ditt folk, vi kände oss trygga och välkomna. Men världen är så stor och spännande. Strax efter jul kastade vi loss mot St Helena och firade nyår under segel, med fin meny ombord men utan raketer. Även om vi inte mött många skepp på den vida Södra Atlanten vågar vi inte skicka upp en falsk nödraket. Som vanligt har vi smugglat med oss en liten glasburk med sand att bli del av sandsamlingen hemma. Den här sanden är röd och kommer att komplettera vit, brun, grå och svart sand i alla nyanser och kornstorlekar från de flesta av världens hörn.

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Tomtens huvudbry

december 8th, 2018

I år får tomten svårt att hitta oss. Undrar om han har GPS eller om hans renar kan lukta sig till den unika havsglöggen ombord. Ariel IV befinner sig på julafton förmodligen halvvägs mellan Afrika och St Helena. Sydatlanten brukar vara snällare än Indiska Oceanen så vi hoppas kunna glida fram med Gandalf (vindrodret) som styrman och vi två julfirare med skinka, sill och snaps på fördäck i solnedgången. Får se hur det går med den förhoppningen …

Ja, det är därför vi lägger ut vårt ”julkort” så här orimligt tidigt. Vi avseglar från Sydafrika på måndag och kommer förmodligen att ha svårt hitta internet framöver, innan vi slutligen angör Sydamerika och Rio De Janeiro i början av februari.

Maststöttan under däck har omvandlats till blyg julgran med falska grankvistar, ljus, små halmbockar och röda kulor. Advent-staken har surrats till bordet med starka tampar. Vi är redo att lägga loss.

Kommentera » | 16 Kommentarer »

I väntans tider

november 24th, 2018

Snart är det dags att lämna Sydafrika och segla vidare.

Snart får vi ett barnbarn hemma i Sverige. Vi kan så klart inte lägga loss förrän vi fått cyberhälsa på henne.

Båtförberedelserna är nästan klara men hur kan man förbereda sig på att få ett nytt liv i familjen? Det går inte. Vi väntar med spänning på denna nya lilla individ.

I ”båtfamiljen” har vi fått en ny medlem, ”Tender to Ariel IV”, en ny gummidinge som vi har önskat oss de senaste tio åren. Eric har lagat och lagat och limmat och limmat den gamla dingen. Den köptes i Singapore för 20 år sedan och har levt ett långt och innehållsrikt liv, forslat oss i land på otaliga ankarplatser i hela världen, transporterat dykutrustning, fiskegrejor, matkassar och diverse vänner. Nu är den oåterkalleligt död och kommer att få sluta sina dagar i Sydafrika. Den nya dingen är en Highfield från Holland. Det tog tre månader att få den skickad hit och sedan flera veckor att få den uthämtad genom diverse besvärliga myndigheter. Vi blev tvungna att anlita en agent för att över huvud taget få ut den. Vi hoppas den trivs hos oss och lever lika länge som den gamla.

Kommentera » | 13 Kommentarer »

Onda eller ledsna ögon?

november 17th, 2018

Onda eller de ledsna ögon? Vi fick Snäckan av en båtgranne, en familj som just köpt båten och flyttat ombord med sin 4-år gamla son. Förut bodde de på en bondgård men ”tvingades” sälja den och hitta ett nytt liv. Nu arbetar de hårt med att iordningställa sitt nya båthem och tänker bo ombord och segla i minst fem år. ”Då kanske vi kan komma tillbaka igen”, säger de. Bondgården var värd omkring 6 miljoner men såldes för 2 miljoner. Varför händer detta?

Sydafrika har stora problem. Det försoningsarbete som genomfördes mellan svarta och vita efter apartheid blev inte tillräcklig. Man berättar för oss att det finns bitterhet i landet riktad mot de vita och att många svarta fortfarande tänker på hämnd. Offentliga jobb tillsätts med svarta. Vita hantverkare vi träffat säger att de måste starta eget, de får inga jobb. Vit personal på marinan är oroliga för sina barn och tror inte det finns någon framtid för dem här. Välutbildade vita lämnar landet.

I Sverige kan man inte ens prata om ”vita och svarta”. I Sydafrika är det vardagsord som används i normalt samtal. Här finns miljoner av extremt fattiga svarta som bor i kåkstäder, ofta utan fungerande vattenförsörjning och elektricitet. Vi såg i Johannesburg och Kapstaden hur många vita bor i stora hus omgärdade av enorma murar och elstängsel och har svart hushållerska och trädgårdsmästare. Vi hör hur svarta i några delar av landet stormar bondgårdar, tar över marken och ibland t.o.m. dödar ägarna. Vår vän i Johannesburg blev anfallen och rånad på allt som fanns på hans kontor och företag. Man band och slog honom.

Här i Saldanha, där vi ligger med Ariel IV, var det två dagars upplopp i förra veckan. Affärerna stängde, barnen hölls hemma från skolan, busslaster med svarta vandaliserade i staden och slog sönder polisbilar. De vill ha mark att bo på och rimliga levnadsvillkor.

Som om inte detta är nog finns det också svåra inbördes konflikter mellan de olika stammar och folkslag som bor i Sydafrika, t.ex. zulu och xhosa. Även efter detta tillägg är vår berättelse för ”enkel” men Sydafrika blöder. Vi känner varmt för detta underbara land, dess fantastiska vildmark, djur och natur och hoppas att man så småningom hittar rätt för alla sina olika människor!

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Vilda djur och svarta latter

november 11th, 2018

Tillbaka i Afrika. En fin tid med familj, vänner och jobb i Sverige och på Malta är mer än slut.

Först tillbringade vi en nästan magisk vecka på safari i Kruger nationalpark, tillsammans med yngsta sönerna Rasmus och Jens. Under långsam bilfärd genom vildmark mötte oss ”sagodjuren” i levande skepnad. Elefanter promenerade långsamt över vägen. En liten bil som kom från andra hållet backade blixtsnabbt när en jättestor elefant markerade med viftande öron att de kommit för nära. Noshörningar, krokodiler och flodhästar vältrade sig i vattenhålen. Giraffer betade i trädtoppar och zebror på marken. Buffelhjordar rörde sig över den oändliga savannen. Vi mötte lejon och leopard, som tur var på lite avstånd. Alla ”Big Five” blev infångade, med kameran. Som avskedspresent, när Rasmus och Jens åkte hem, fick vi en noshörning, en elefant och en giraff.

Ariel IV, vårt hem väntade på oss nära Kapstaden. Nymålad och tjusig sedan i våras men utan segel och ordinarie däcks utrustning. Massa grejor att fixa. Bland annat hade två latter i storseglet knäckts när vi seglade över den bråkiga Indiska Oceanen. En sympatisk segelmakare i Kapstaden hade, till vår glädje, latter som passar vårt segel. Men de är svarta. Alla våra vanliga latter är vita. Det är latter ”out of Africa” sa segelmakaren och blinkade.

Kommentera » | 2 Kommentarer »

Sjösatt

juni 30th, 2018

Äääntligen blev Ariel IV sig själv igen, nymålad och vacker. Frågan är nu hur länge detta afrikanska målningsjobb kommer att hålla rosten borta från däck. Den danska original-målningen höll i trettio år.

Vi lämnade husbåtslivet på land och flyttade ombord igen. Sjösättningen blev en fest och äntligen kände vi seglings- och äventyrslusten komma smygande igen. Namibia, Sydatlanten, St. Helena, Brasilien … snällare seglingsvatten, oj det var längesedan!

Men först ska vi njuta av den svenska sommaren och av att få leka med våra barnbarn. Ett till är på väg förresten. Och så åker vi till Norrland för att fylla på skeppskassan.

Kommentera » | 8 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com