Landkrabbor

september 1st, 2016

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den nya Filippinska presidenten har intensifierat ”kriget” mot banditkidnapparna som kallar sig IS, inte långt från vår marina. Många dör. Norske långseglaren, vars kamrater halshöggs när ingen lösensumma utbetalades, väntar ännu på sitt öde. Det är inte bra.

Vi planerar för fortsatt segling till våren, men vart? Knappast genom Filippinerna som var vår ursprungliga plan. Uppemot hundra personer kidnappas varje år, seglare såväl som fiskare, fraktbåtbesättning och stadsfolk, nyligen ett barn med rika föräldrar. Förmodligen blir det Raja Ampat och Indonesien.

Under tiden krabbar vi omkring i vårt härliga hemland häruppe i norr, njuter av kramar från familjen, vänvärme och fantastisk natur och kultur. Bröllop med älskade barnen. Vandring genom dramatiska raviner på Söderåsen i Skåne. Tuff utmaning genom Vindelfjällen i Norrland. Hedpromenader och kräftkalas i Halland. Teater i Värmland och utställning i Bohuslän, spännande konstupplevelser som bara finns på land. En liten seglats i skärgården :)

Extra härligt blev vårt besök på Marstrand. Där bor numera långseglarfamiljen från s/y Mary, välkänd från blogg och TV. De kom hem ganska nyligen från sin fyra år långa världsomsegling. Ludde och Linda med sina två små barn som nu blivit skolbarn. Mamman och pappan har nästan lyckats vänja sig vid ett liv på land. Det är svårt. Vi seglade runt jorden med våra tre barn 1998-2001. De är vuxna nu.  Alla seglar fortfarande, numera på egen eller lånad köl. När Ludde och Linda träffar våra ”barn” upplever de samtalen som att prata med sina egna barn i framtiden.

Kommentera » | 2 Kommentarer »

Kära Sverige

juni 27th, 2016

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så himla fint land vi bor i! När vi väl blivit av med reströtthet och flygplansbaciller såg vi den skimrande försommargrönskan och våra glada landsmän som längtat så länge efter solen. Vi fick telefonen att vakna, vi kunde kommunicera. Vi hittade cykelnycklarna och köpte en gammal bil. Vi gick runt i affärerna och fixade småsaker och log. Folk log tillbaka. Alla affärsbiträden var glada och trevliga.

Den magiska högtiden midsommar, firade vi med gamla vännerna Eva och Per som vi inte sett på två år. Det fanns goa vänkramar, jordgubbar, sill, blommor, dans runt stången och allt annat som hör till och som vi inte kunnat vara med om på så länge. Kanske hade vi inte kunnat njuta så ohämmat om vi hade firat midsommar varje år. Ett dopp i havet var skönt men konstigt. Kyligt och nästan inte salt alls.

Midsommardagen mötte vi så alla våra barn. Jens har hälsat på oss under resan; på Hawaii, Filippinerna och Palau så honom var det inte konstigt att plocka upp vid en station. Christian och Rasmus har vi bara mött genom skärmen. Den sista tiden har vi längtat galet mycket. Så stod först Rasmus där med sin flickvän Sofia. Och lite senare Christian och hans Lovisa som dessutom firar 3 nollor. Konstigt, det var precis som igår, stora kramar och massa glädje.

Det kom ett mail från vänner i Filippinerna som ser efter Ariel IV. Några Indonesiska sjömän har kidnappats. Den Filippinska armén har under den nya presidentens ledning tagit i med hårdhandskarna och meddelar att de har dödat tio av banditerna. Får se om det nu leder någon vart?

Det är skönt att vara hemma i Sverige ett tag.

Kommentera » | 9 Kommentarer »

Två år åt ena hållet, 24 timmar retur

juni 19th, 2016

King EricTryggt inlåsta i den filippinska marinan jobbade vi dag och natt (nä, det sista var inte sant) med att förbereda Ariel för den långa vilan. Hon blev avklädd sina segel, full inuti och bar på däck. Slutligen fick hon uppspänt tak och sidoväggar som helt döljer henne för sol och ev. spanare. Usch, inte en friflygande vindfågel mer som hon brukar vara, utan en stillasittande anka eller padda. Och dessutom helt ensam.

Mellan jobbvarven socialiserade vi lite med andra seglare i marinan. Verkligen konstigt och nästan äckligt setup. Fyra båtar med vanliga ”normala” människor, ungefär som vi. Sexton båtar med äldre vita män och unga vackra filippinska kvinnor. Männen har stora magar och lite hår. Kvinnorna, som många närmast är flickor, har kortkorta kjolar och lång hår. En av dem har en stor teddybjörn med rosa rosett på däck. De ska för omkring 1000 kr i månaden betjäna sin man på alla sätt. En del behandlas ”snällt”, några låtsas att det finns en normal kärleksrelation. Andra ser vi behandlas som slav och hora. För att kunna besöka Filippinerna måste man vänja sig. Det är svårt.

Vi vinkade hej då till Ariel från flygplansfönstret innan airconditionen tog över och vi febrilt började leta efter långbyxor och tröjor. Fötterna var redan instängda i skor. Med därutöver två filtar var, såg vi en viss chans att kunna sova men två ledsna bebisar på raderna bakom såg till att ingen sömn var möjlig. Efter 24 timmar och tre olika flighter staplade vi slutligen ut i Köpenhamns ankomsthall. Det är två år sedan vi var där sist. Biljettautomaterna hade bytt färg och flyttat på sig. Vi var tvungna at visa pass för att få åka över till vårt eget land. I Helsingborg hade fyra nya jättehus dykt upp på gamla parkeringsplatser, och ett gammalt hus (Ångfärjestationen) finns inte kvar! Tills vi upptäckte att hela huset hade flyttats några hundra meter. Fantastiskt eller förfärligt?

Hyresgästen har lämnat vår lilla lägenhet åt oss under sommaren. Nu sitter vi här, fryser, snorar och hostar, och letar efter springskor och tröjor i lådor på vinden. Andra prio är att väcka vår telefon till liv för att kunna kommunicera. Tänk att vi snart ska få träffa våra barn igen!

Annars är här sexton grader och grå himmel. Det kanske är bra för springrundor förstås.

Kommentera » | 8 Kommentarer »

Antiklimax

maj 30th, 2016

Mopedbåtar FilippinernaJavisst, det är klart att vi kände oss rädda, när vi seglade från de lugna söderhavsöarna mot Filippinerna och den marina som nyligen fyra seglare kidnappats från. En halshöggs då ingen lösensumma utbetalades. Nästa seglare ska halshuggas den 13 juni om inga pengar kommer fram. Även om marinan efter det som inträffat nu verkar vara idiotsäker med massa staket och vakter så visste vi inte om kidnapparna kanske kunde anfalla oss när vi seglade över bukten in mot säkerhet.

Därutöver måste vi akta oss för de beryktade FAD som finns i mängder i sydostasiatiska vatten. Det betydde jobbiga vaktpass för oss, ingen vila, stenhård uppmärksamhet med kikare föröver. FAD står för Fish Artificial Device och är allehanda små och stora konstruktioner av tunnor, stålrör och annat. De bär upp långa trossar under sig och skapar artificiella rev som drar fiskar till sig.

150 sjömil utanför kusten såg vi i gryningen en första FAD, ett slags jättetunna, ca en och en halv meter i diameter och omkring fem meter lång.  Vi räknade till tolv FAD med jämna mellanrum innan vi kom närmare kusten. Runt varje FAD cirkulerade två eller tre havsgående fiskebåtar. Så rundade vi Kap Augustin och styrde in i bukten som vi så länge oroat oss för.

Nu blev det närmast cirkus. I det lugna vattnet innanför revet låg massor av små FAD, massor av små fiskebåtar och långa nät lite här och där, kors och tvärs. Kikaren gick varm och vi styrde i slalom mellan olika fiskeredskap och fantastiska båtskapelser. Nu försvann all rädsla. Fiskarna vinkade och log. Två unga killar kom körande upp till oss på små ”mopedbåtar” och gav oss en fisk. Vi langade över några konserver som tack. Welcome to Philippines hördes från flera håll.

Nu ligger vi tryggt vid brygga och jobbar med att förbereda Ariel IV för att klara sig själv i omkring ett halvår. Hon är avklädd seglen och ser sorgligt naken ut. Men hon viskade i mitt öra att de två åren genom Stilla Havet varit ganska påfrestande för rigg och skrov och att hon faktiskt ser fram emot lite vila.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Halshuggen seglare

maj 18th, 2016

utriggare dödenI september 2015 for två snabba motorbåtar i full fart från havet in i en marina strax utanför staden Davao i sydöstra Filippinerna. Männen ombord kidnappade fyra människor och for snabbt iväg igen. Det hela tog omkring en kvart.

De kidnappade var två äldre seglare, män från Kanada, en filippinsk kvinna, den ena mannens partner, samt en norrman. Kidnapparna försökte först få med sig ett japanskt par från en segelbåt vid bryggan. De gjorde motstånd, blev lite skadade men lyckades hoppa i vattnet och simma iväg. Kanadensarna och kvinnan blev nästa offer. Den norske chefen för marinan kom springande för att undersöka vad som stod på. Han blev fjärde offret.

Kidnapparna, en grupp militanta muslimer, som nyligen anslutit sig till IS, begärde 25 miljoner USD i lösensumma. Efterhand som tiden gått har den minskat till 8 miljoner USD. Vi vet inte hur förhandlingarna har hanterats eller vad de olika inblandade ländernas regeringar har kunnat göra men när tidfristen gick ut den 25 april 2016 hade ingen lösensumma betalats. Några dagar senare slängdes ett avhugget huvud i en plastpåse på gatan utanför ett lokalt kommunhus i den muslimska delen av Filippinerna. Huvudet tillhörde en av kanadensarna.

Vi är på väg till just den marinan vid Davao. Det är enda marinan i Filippinerna som ligger utanför cyklonbältet. Vi ska lämna båten i omkring ett halvår för att åka hem till Sverige, och behöver veta att båten, vårt hem, ligger säkert. Men hur säkert är det för oss att segla till Davao?

Vi har kommunicerat med marinan och pratat med seglare som ligger där eller nyligen har kommit därifrån hit till Palau. Informationen vi får handlar om att marinan nu känns så säker att den påminner om ett fängelse. Höga stängsel har satts upp runtomkring och det en stor bom är monterad tvärs över inseglingsrännan. I två torn sitter vakter med kulsprutor och en av marinens båtar är stationerade vid ena bryggan.

Vi har funderat hit och dit, fram och tillbaka, pratat och diskuterat, läst den information som finns tio gånger, undrat, tänkt, grubblat, bearbetat och sökt alternativ men inte hittat några. I den del av världen som vi nu ska segla genom gäller inte samma regler som i väst. Vi vet att filippinierna är bland de mest gästvänliga i världen, men fattiga människor som inte ser några alternativ kan bli farliga.

Det är omkring fem dygns segling härifrån Palau till Filippinerna. Nästan stiltje väntar oss och dessutom motström.

Kommentera » | 8 Kommentarer »

Pruttlukt och människovärme

maj 8th, 2016

Avsked Paula o Tomas, bloggstorlekTre månader har gått sedan Paula och Tomas mönstrade på i Majuro, Marshall öarna. Nyligen var deras planerade seglingstid slut. Paula och Tomas har för första gången i sitt liv gjort en beundransvärd långsegling och korsat hela Mikronesien; Marshall, Kosrae, Pophnpei, Chuuk och Yap, drygt 2200 nautiska mil. De mönstrade av i Palau, i 30 graders värme och tog planet hem runt halva jorden till den snöiga våren i Sverige. Deras resa tog uppemot två dygn. Det är tomt efter dem ombord.

En segelbåt är i början ganska liten för fyra personer som inte känner varandra så väl förut. Plötsligt ska vi ses med morgonrufsigt hår, iförda endast kalsingar. Plötsligt ska vi dela våra ”problem”; kanske illamående eller att inte ha sovit så gott, med människor vi tidigare bara sett glada och välklädda på middag i fräscha landhus. Vi måste vänja oss vid att stå i toakö och att acceptera varandras toabesökdoft när den sprider sig i kajutan. Och vi måste lära oss varandras vanor på gott och ont. Vem som har mjölk i kaffet, vem som behöver vara lite ifred ibland, vem som behöver ha pentrypumpen avstängd för att kunna sova, vem som behöver ha fläkten igång för att överleva osv.

Men också vem som ofta glömmer sina grejor, vem som glömmer att röja på däck, vem som snarkar, vem som är lite sur ibland, vem som inte är så bra på att laga mat eller vem som blir lite galen när vi kommer till ställen med internet.

Vi har aldrig förr varit med om att fyra människor så ärligt och välmenande har tagit denna utmaning på djupaste allvar och verkligen jobbat hårt för att det hela skulle fungera. Vi har alla försökt anpassa oss och lyssna på varandras behov. Utöver den tropiska värmen, värmen från motorn när den varit igång, varmvattenberedaren, ugn och spis så har en fin människovärme utvecklats mellan oss fyra. Den går inte att mäta i grader, den lämnar oss med goa minnen när ni nu mönstrat av. Vi överräcker också fem stjärnor för snabb utveckling till avancerade däcksgastar. Tack Paula och Tomas för en fin tid tillsammans!

Ny besättning är vår son Jens som ska segla med till Filippinerna. Honom känner vi väl efter 27 år.

Kommentera » | 8 Kommentarer »

På andra sidan

april 29th, 2016

Middag med vännerEfter flera månader i vilda vatten, i ett av världens mest avlägsna och spännande hörn, på atollerna i Mikronesien, med en diet på mest bananer, kokosnötter, fisk och konserver, såg fram vi emot att angöra dykparadiset Palau.  En atoll med gamla mikronesiska anor men också en modern turistvänlig plats där vi förväntade oss lite stillsam lyx; mataffärer, restauranger, internet, möjlighet att tvätta svettiga lakan och att träffa trevliga långseglare. Även den vanliga turistströmmen av omfångsrika amerikaner och andra nyanlända blekansikten kunde bli kul att möta.

Nu har vi äntligen ost igen! Och allehanda grönsaker. Yipee!  Den första kalla ölen vid kajkanten smakade underbart och likaså maten som vi inte lagat själva. Inboxen gav en massa glada nyheter hemifrån, och några få mindre glada. Vi lyckades deklarera – puh! Flera långseglare låg i viken. Det kändes hemtamt att återigen ha självklara ”vänner” att prata med om väder och seglingsområden.

Men lakanen är fortfarande lika svettiga. Det är vattenbrist i hela området. Tvätterierna har stängt. Vår son Jens har anlänt från Sverige för att dyka och sedan segla med oss till Filippinerna. Jens har bott några dagar hos svenska vännerna Oskar och Nikolina som arbetar här, Oskar som dykinstruktör och Nikolina som delfintränare. I deras lägenhet, liksom hos alla andra, är vattnet om man har tur påslaget två timmar om dagen. Då gäller det att hinna duscha, diska och lagra vatten till allt annat i dunkar på köksgolvet.

Det är nu vi inser på allvar att vi är på andra sidan jorden. Turisterna, de som har pengar nog att komma hit och dyka, bo på hotell, äta på restauranger och ge fart åt den lokala ekonomin, är inte amerikaner och blekansikten alls. De är japaner, kineser, koreaner och taiwaneser. Massor av människor från andra sidan jorden som har fått råd att åka på dyra semestrar. Liksom vi västerlänningar har gjort sedan slutet av förra seklet.  Alla de asiatiska turisterna tycks vara unga. Alla har en lång stång för att ta ”selfie”bilder med. Koreanerna är klädda i neonfärgade åtsmitande träningskläder, exakt samma outfit för pojke och flicka i samma par. Japanerna är tystlåtna, bugar och tackar och är allmänt synnerligen artiga. Kineserna är lite äldre och verkar mycket medvetna om att de numera är en maktfaktor att räkna med i världen.  Buffliga sa en lokal guide, men det var förstås bara en person. Vi längtar redan tillbaka till öarna och de vänliga generösa människorna där.

Vi bjuder Oskar och Nikolina på pannbiff med lök och potatismos, lite svensk husmanskost efter alla nudlar och risrätter.

 

 

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Sweet yellow banana trail

april 20th, 2016

Banana trailPå ön Lekinioch, Chuuk State, mitt i Micronesien, mötte vi två söta flickor. De fick veta att Eric är doktor och undrade om han kunde hjälpa deras mamma som hade ont i en tand. Eric gick dit med sina lånade tandverktyg men kunde bara konstatera att tanden behövde dras ut. Han gav henne en karta smärtstillande tabletter. En timme senare kom en av flickorna med en hel bananstock i en skottkärra. Bananerna var små, gula och söta.

En äldre man var ledsen över att hans brödfruktmosstöt av korallsten gått i två bitar. Eric lagade den med superlim och ordinerade en veckas vila. Lite senare kom en ung man ut i en liten utriggarkanot. Han överlämnade en bananstock som tack. Bananerna var gröna halvstora och mognar efter 3-4 dagar.

Västerut, på nästa ö Pulawat mötte vi en lärare från skolan som behövde hjälp med att kolla om en lampa i taket var fungerande eller ej. Lamphållaren såg ut som en leksak. Den var kopplad med en liten röd sladd till ett batteri som får ström från en solcell. Eric konstaterade snabbt att glödlampan var sönder. Läraren blev glad att det var ett så enkelt fel och gav oss en stor bananstock. Hans brorson bar den på ryggen ner till vår dinge.

Från Pulawat seglade vi vidare till Lamotrek, nu i Yap state. Här finns många extra vänliga människor. Kvinnor med bar överkropp, män i enbart höftskynken. Alla ville ge oss något. Några bad om hjälp. Eric lagade en stor gammal gryta med hål i botten. På väg tillbaka till båten bar vi en gåva, en jättestor bananstock. På varje bananstock växer omkring 150 bananer. Alla mognar i stort sett samtidigt. Vi har en ”Banana Cookbook” ombord och äter nu bananer i alla rätter, morgon, middag och kväll samt Paulas banankaka till fika, men det går inte att äta alla. Det är synnerligen oartigt att säga nej till en gåva så vi har också varit tvungna att mata fiskarna.

Den enda kvinnan med betalt jobb på Lamotrek är Esther. Som sjuksköterska tjänar hon omkring 150 US dollar i veckan. Hon bor med man och barn i ett palmbladshus i utkanten av byn. Alla på Lamotrek bor i palmbladshus men de största och vackraste ”husen” är till för båtarna, handtillverkade utriggarkanoter med segel, lika stora som Ariel IV.  Eric och Esther hade ett intressant samtal om sjukvården på ön. Esthers man kom senare paddlande ut till oss och gav oss (ja gissa nu) en bananstock.

Nästa ö vi angjorde var Woleai. Nu började till och med Tomas bli van vid att gå i ”kjol”, lavalava. Han visade några bilder i sin kamera för en ung kille med det romantiska namnet Romeo. Bilderna föreställer Romeos bror. Han arbetar och bor på ön Ant som vi beökte för en månad sedan. Romeo har inte träffat sin bror på många år. Nu kan ni gissa igen på vad som hände några timmar senare. Ja just det, Romeo kom ut i en utriggare och gav oss en bananstock.

Nästa, nästan likadana historia handlar om kokosnötter…

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Till slut …

april 11th, 2016

Ja ni ser ju själva, ingen bild som illustration till texten. Tråkigt för er, men bra för oss, nu har vi slutligen nått ett av resans mål och hamnat totalt utanför någon som helst ”civilisation”. Vi har sökt länge men på varenda ö har det gömt sig något litet ställe med internet. Men inte här på Lamotrek en av de yttre öarna i Yap State, Mikronesien. Vi kan enbart skicka text över kortvågsradion.

Förresten bra att vi inte kan lägga ut bilder.  Alla kvinnor här går med bara bröst. Det kändes mysko i början men eftersom det sker helt naturligt, som en del av vackra bruna kroppar, och inte sänder de minsta sexuella signaler så glömde vi snart att det skulle vara konstigt. Männen och även barnen bär höftskynken som på Jesus tid eller lavalava, en slags enkel sarong kring midjan. Så himla mycket bättre för människorna än alla de kläder som missionärerna lurat på folken i Stilla havet. Samma klädsel gäller här också under högmässan på söndagarna. Eric och Tomas är snygga i rött respektive blått mönstrat höftskynke. Paula och jag vågar inte riktigt gå topless, ännu…

Ariel IV gled in i Lamotrek lagun en tidig morgon. Solen glittrade över revet. Flygfiskar följde oss. Vi höll andan när djupmätaren gick upp mot 6, 5, 4 … meter, men så var vi plötsligt över och de bråkiga havsvågorna kunde inte längre slänga oss hit och dit. Visste ni förresten att det finns hundra nyanser av turkos och blått?

En stor utriggarkanot av trä med fem män ombord hissade just segel, trekantigt som vårt men med spetsen neråt. Båten sköt fart och nästan flög bort över lagunen. De var på väg ut på havet till en liten atoll 30 sjömil bort på fångsttripp. Sex små utriggarkanoter låg kvar. Männen la ut ett nät, som en jättestor påse de långsamt drog ihop mot stranden. Andra män låg i vattnet, tjoade och plaskade när fiskar försökte undkomma nätet, som en slags drevkedja.
Ett berg av fiskar kom efter flera timmar upp på stranden. Småkillar slängde tillbaka fiskar som försökte hoppa ut. Alla hojtade, skrek och sjöng så det rungade över vattnet. Männen bet av fiskarnas huvuden och åt färsk sushi sittande i vattnet.

En man kom simmande och hjälpte oss att göra fast vid en boj. En stund senare kom två killar paddlande, hälsade oss välkomna och gav oss en stor fisk, en rainbow runner. Vid stranden låg en räcka stora traditionella båthus av trä och palmblad. I det största satt en av hövdingarna Mano med korslagda ben och ett tiotal män bakom honom. ”We have come to pay you respect and to ask permission to visit your island and waters,” sa Eric vår kapten. Vi överlämnade några symboliska smågåvor och betalade en ankaravgift. Mano gav oss högtidligt tillstånd och sedan var det fritt fram för alla nyfikna frågor.

Nu har vi lärt känna byn och dess generösa invånare. Vi har fått blomstergirlander om halsen, kokosnötter, färsk fisk och rökt fisk, brödfrukter och en bananstock. Vi har mött en av de få kvarvarande ”master navigators” i världen.  De kan korsa hav med hjälp av enbart kunskap om stjärnor, strömmar och vindar. Vi har träffat en ”master boatbuilder” som lär de unga männen att bygga traditionella utriggare. De största är tjugo meter långa och seglar över världshav. Vi har träffat kvinnor och sett hur de väver vackra lavalava, gör korgar och andra hantverk av palmblad. Och vi har druckit ”tuba”, palmbladvin, med de olika klanerna varje kväll. Vi har lärt känna en kultur som lever kvar sedan antika tider, och det hela är IRL…

Typiskt att vi inte kan lägga ut några bilder!

Kommentera » | 12 Kommentarer »

Doktor Eric rycker ut

mars 24th, 2016

_DSC4838Nordvästliga passadvindar skjutsade oss med besked vidare västerut. Nästa mål (för dem som verkligen vill leta med förstoringsglas på kartan) var atollen Lekinioch som ingår i ögruppen Satawan och hör till Chuuk State. Känslan av att anlända till en ny ö med nya korallrev att krångla sig in mellan, nya snorkelvatten och nya människor att lära känna, är alltid lika spännande.

Vi satte dingen i sjön och for, lätt vimmelkantiga efter två vakt-nätter till havs, in till den lilla byn. Här bor omkring 600 personer. På en förfallen gräsbevuxen kaj stod massor av barn och en kille med fyra kokosnötter till oss att dricka. En liten delegation äldre män mötte och följde med oss till ”borgmästarens” rum. Han kom in efter en stund, log och hälsade formellt, men såg ut som om han just blivit väckt mitt i middagssömnen. Vi gav honom vårt kort, några extra fina pennor och bad om tillstånd att vistas på hans ö och i vattnen runt den. Han välkomnade oss varmt, med glädje och stolthet över sin ö och sitt folk. Två båtar hade tidigare i år besökt ön. ”Borgmästaren” tyckte besökarna blivit förvånande många nu.

Så gav vi oss ut på rundvandring. Överallt stirrade barnen blygt på oss. Några flickor vågade sig närmare och efter många försök kunde vi prata lite med dem på enkel engelska. Paula sjöng en sång och bad dem att sjunga, men de vågade inte riktigt. Så sjöng vi ”Row, row, row your boat, gently down the stream…” och plötsligt sjöng alla tillsammans. Flickorna kunde sången och nu ville de sjunga den hela tiden. Högt sjungande vandrade vi vidare med barnen genom byn.

Längst bort bor byns sjuksköterska. Hon har ett års utbildning men tar hand om ”allt” inklusive ca 10 födslar om året. Eric erbjöd sig, som han brukar när vi kommer till små byar utan läkare, att hjälpa till. Det brukar ofta vara något som ensamma ö-sköterskor känner sig osäkra på. Hon visade Eric sin spartanska mottagning. Hela medicinförrådet hade fått plats i en liten handväska. ”Färjan”  med ny medicin kommer en gång i halvåret.

Just nu fanns det ingen patient som sköterskan behövde hjälp med. Man är van vid att folk dör. Hennes största problem var en radio som inte fungerar och en kvinna med tandvärk. Doktor Eric packade sin väska och ryckte ut med radio- och tandläkarverktyg. På vägen blev han också tillfrågad om han kunde limma en fin mortel av korall som tillhör den förre borgmästaren. Tror ni han klarade sina tre uppgifter?

Kommentera » | 5 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com