Fair winds, far väl!

augusti 4th, 2017

Så är det dags igen. Vi har levt på denna lilla atoll, Cocos Keeling mitt i Indiska Oceanen, i en månad nu. Direction Island, den ö på ringrevet som skyddar oss för de stora oceanvågorna, har blivit som vår trädgård. Vi känner varenda palm på ön och vet var vi kan lägga oss och vila utan att få en kokosnöt i huvudet. Vi vet var de häftiga strömmarna går som man kan att snorkelflyga i, känner till alla korallhuvuden runt ön, vet var de sjunkna vraken ligger och vilka tider på dygnet revhajarna är aktiva. Eremit krabbor kravlar över oss när vi sitter på stranden och de förvildade höns som finns på ön kommer nästan fram och tigger.

Vi har 2000 sjömil framför oss till Mauritius, omkring två veckors segling. Sydostmonsunen är fortfarande hård och vi inser att seglingen inte kommer att bli bekväm hur länge vi än väntar på ett väderfönster. Det kommer inga så här års. Idag har vi sjöstuvat, spänt upp nät framför alla öppna utrymmen och klämt in kuddar och handdukar i skåp och lådor för att det inte ska klonka så man blir galen. Eric har skrubbat bort sjögräs som börjat växa på botten. Vi har stängt och tätat alla ventiler och spänt brädor över golvlemmarna. Om vi slås ner i någon jättevåg vill inte att konservburkar, verktyg och alla andra grejor som finns under durkarna ska komma flygande. Förmodligen blir detta en av de tuffaste seglingar vi någon sin gjort.

Ikväll är det farväl fest på stranden. Knytkalas som vanligt och stor grilleld. Det blir också tufft att krama farväl av alla vänner som vi lärt känna här. En månad är inte lång tid när det gäller att skapa vänskapsband, men som vi skrivit förut, långseglare utvecklar snabbt relationer som känns äkta och värdefulla. Vi vet vad alla har gått igenom för att ta sig hit, vi behöver varandra och har riktigt mycket gemensamt.

Så vi ska säga hej då till fem besättningar. En australiensisk båt, ”Sukha” med ett härligt par i 50-årsåldern. De har sålt sitt gym företag för att kunna förverkliga sin seglingsdröm. Nu lyfter de tyngder (uppblåsbara med vatten i) på stranden och springer med oss. En båt, ”Kailani”, från USA med en liten familj ombord. Deras 9-åriga dotter har fått ”lektioner” om Sverige och lärt sig baka kanelbullar. Ett par (som säger att de inte är något par) på ”Parmelia” från Italien som pratar och viftar med armarna precis som italienare ska. Två modiga ensamseglarkillar, en från Frankrike på ”Sparfel” och en från Sverige. Vincent är snickare och jobbar ett tag på någon ö när han behöver pengar. Lars, på ”Arianna” från Gotland är en kunnig före detta kapten, faktiskt en bra bit äldre än vi. Båda har stora båtar över 40 fot. Beundransvärt!

Så visst blir det sorgligt att önska fair winds men vi vet att kommer vi någonsin i närheten av varandra igen så finns det alltid en säng eller koj eller hjälp om det behövs att vänta. Även om kanske tio år har passerat.

Följ oss på vår hemsida om du vill. Vi lägger in positioner med jämna mellanrum under seglingen över av Indiska oceanen. www.arielfyra.se

Kommentera » | 22 Kommentarer »

Kokosröj, banangalet och seglarkultur.

juli 21st, 2017

Vi går iland på Direction Island, den yttersta lilla ön i Cocos Keeling atollen, och inser att vi måste stanna här ett bra tag. Indiska Oceanen svallar riktigt obekvämt högt. Ett mäktigt högtryck ligger söder om oss och skickar upp hårda vindar. Nåväl, vad gör det nu, ön är fantastiskt vacker, obebodd med klassiskt atollutseende, turkos lagun, palmer och vita stränder.

Det kan (tro det eller ej) bli lite enahanda att enbart ”chilla”, utbyta historier med medseglare, bada i ljummet hav, snorkla, grilla över öppen eld i solnedgången, samla snäckor eller käka kokosnötter … Vi bestämde att nu var det dags att komma igång med springträningen som vi inte kunnat göra sedan Sverige. Det finns en stig på ön, femhundra meter åt ena hållet och en kilometer åt andra hållet, från landningsplatsen räknat. Alltså tre km om man springer åt båda hållen. Stigen var delvis helt övertäckt med stora palmbladsgrenar och nedfallna kokosnötter. Sagt och gjort, vi traskade på stigen genom en slags urskog, en palmdjungel, och slängde mängder av palmblad och nötter till höger och vänster. Efter första springrundan var vi otroligt nöjda men helt på det klara med att springmusklerna fått vila i fred för länge.

På Home Island, nästa ö i atollen, finns en by med ca 600 invånare och en affär. Vi tog dingen över för att fylla på färskmat förråden. Vi förstår att ett broccoli huvud kan kosta 100 kr. Det måste importeras från Australien. Båt kommer en gång i månaden och flyg ett par gånger i veckan. Vi förstår inte att bananer ligger i bananlådor och kostar femton kronor styck. Att ingen planterar några bananpalmer bland kokospalmerna är omöjligt att förstå. Här finns för övrigt inga odlingar alls. En inflyttad australiensiska menade att folk får så bra bidrag från Australien att de blir lata. Vem vet.

På vissa avlägsna platser i världen har långfärdseglare i långa tider lämnat sitt båtnamn som minne av att man varit här. På Galapagos till exempel, på Azorerna eller på Porto Santo vid Madeira där vi lämnade en fin målning på en hamnmur när vi seglade runt jorden förr gången. Det var 1998. Undrar om den finns kvar. Cocos Keeling är också ett sådant ställe. Vi hittade en fina gammal ilandfluten bräda och gjorde ett Ariel IV minne från 2017. Undrar om vi får se den igen.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Hårda bud och gyllene tider

juli 14th, 2017

En torsdag var vi så redo att ge oss ut på en av världens största oceaner. Klara utklareringspapper, fulla matförråd, sjöstuvat under däck, seglingsklara på däck och utsövda efter en sista hel natt. En ny svensk flagga fladdrade från akterstaget när vi långsamt gick ut för motor, mellan en flotta av ankrade skepp, olika sorters båtar och de omgivande reven på Bali. Den indonesiska flaggan var numera i trasor och halades för att bli en ny vän i vårt omfattande använda-flaggor-förråd.

Skönt att se det vita storseglet gå i topp igen och genuan och focken fyllda med vind. Ariel sköt fart i medvind; sydostmonsunen. Vindrodret Gandalf, vår tredje besättningsmedlem, styrde. Vi rejsade genom vågorna och någon sorts upprymd frihetskänsla sjöng i huvudet. Mätt, utvilad, seglingssugen och med lagom bris, då är det härligt.

Så gick dygnen, först tre goda dagar med lagade måltider skaplig sömn mellan vakterna och snabb segling. Ariel slukade sjömil och de elva hundra milen till Cocos Keeling Island blev snabbt femhundra. Så kom det mer vind, mer vind och mer vind… till slut uppemot 35 knop. Ett rev i storen, revad genua, två rev i storen, ytterligare revad genua, revad fock och till sist fick vi tar ner hela storseglet. Inte lätt på ett gungande, krängande däck med oceanvågor sköljande runt fötterna. Det sista dygnet seglade vi med enbart hårt revade försegel, levde på skorpor och bananer och sov nästan inte alls. Mer är tio meter höga vågor, som att bo i en tvättmaskin. Sju dygn tog det.

Så äntligen; Cocos Keeling Island, en liten atoll mitt i Indiska Oceanen. Kolla på kartan var den är. Läs på internet om dess intressanta historia med numera australiensiska yrkesmänniskor på en av de små öarna i atollen och på en annan ö ättlingarna till de malayer som från början kom hit för att ta hand om kokosnötskörden. Fantastiskt att något så litet kan finnas mitt i denna stora ocean.

Lite läskigt som vanligt att hitta in i öppningen mellan reven. Det extremt klara vattnet gör att tio meters djup ser ut som två meter. Vi sticker två meter och sjuttio centimeter. När ankarkedjan rasslade ut infann sig en go´ känsla. Yes, we did it! I lä av land och vajande palmer och med en ill-turkos lagun runt oss tog vi så ankar-drammen och somnade nästan sittande.

Runt oss låg redan vännerna på ”Cool Runnings” och två andra båtar, ”Moby” från Frankrike och ”Shuti” från Israel. Alla tre har barn ombord. Nu blev det nästan som när vi seglade runt jorden med våra egna barn och ankrade i en lagun på någon atoll; långa dagar av snorkling, strandliv, lekar, knytkalas, eldar och sång. Gyllene tider helt enkelt.

Kommentera » | 6 Kommentarer »

Sanningen, Ramadan och lite till

juni 25th, 2017

En del av sanningen är, som Du säkert förstått, att vi inte glider fram helt enkelt över världshaven och inte heller sitter på däck och dricker drinkar särskilt ofta. Men vi gör det! Och varje njutstund är värd dubbelt så mycket för oss, för att vi har fått kämpa för den. För att vi har seglat långa sträckor med nattvakter och ibland jobbigt väder, för att vi har lagat grejor som går sönder på båten och för att vi har klarat möten med motsträviga byråkrater i olika länder.

Vi kom till Gili Air Island, turistmagnet för unga backpackers, med blandade förväntningar. Vännerna på Cool Running var redan där och hjälpte oss att förtöja vid en boj. Vi hade nog inte vågat oss in i den röran annars av turistbåtar, vackra traditionella fiskebåtar och gamla paddelkanoter. David och Gudrun och deras två barn tog med oss till sin favoritrestaurang vid stranden, men kockarna var inte där. Mörkret hade just fallit och alla muslimer hade gått hem för att äta. Det är Ramadan så de fastar under dagen. Vi hittade en annan bar med hinduer eller möjligen kristna i köket. Det blev en fantastisk njutkväll

Nu ligger vi vid en annan boj, på Bali. Här är 90 % av befolkningen hinduer men myndigheter och många affärer är stängda under firande av slutveckan av Ramadan. Gissa om det går att förlänga vårt Visum som vi hade planerat eller om vi måste betala böter för att direkt klarera ut ur landet några dagar för sent.

Det är nymåne och tidvattensskillnaden är nästan tre meter. Tio meter bakom Ariel dyker plötsligt revet upp två gånger om dygnet och blir torra land i mer än hundra meter in mot stranden. Vid lågvatten går det inte att komma in till dingebryggan utan vi får gå i vattnet den sista biten. Nu är det dags för storproviantering inför överseglingen av Indiska Oceanen. Det var inte helt lätt att bära en 25 kg säck med mjöl på ryggen genom vattnet ut till dingen eller alla de andra stora lådorna med mat. Som tur är har vi fortfarande stora säckar med toarullar, ris, havregryn och andra basvaror kvar ombord sedan senaste storprovianteringen på Fiji.

Eric går igenom båten inför de långa seglingssträckorna framöver. Just idag var det toan och alla dess slangar som måste rengöras så vi inte får nödstopp mitt på oceanen. Jag har börjat gå igenom våra rutiner, vad som måste kollas sista dagen innan avsegling, vem som ska ha vilka vakter natt och dag, vem som tar med sig vad om vi måste överge båten och om våra ”grab-bags” innehåller det vi behöver i nödflotten.

Listan med förberedelser som måste göras minskar långsamt. Vid dingebryggan ligger en underbar liten Indonesisk bar och restaurang. Där håller de andra långseglarna till. Vi belönar oss själva varje dag…

Kommentera » | 6 Kommentarer »

Drakar

juni 12th, 2017

Så korsar vi vårt spår igen. Spåret från världsomseglingen med barnen för 18 år sedan igen. En gång tidigare har vi gjort det. På Samoa. Vi vill helst inte komma tillbaka, vill ha de gamla upplevelserna tillsammans med barnen intakta. Och första gången är alltid mest spännande.

Men komododrakarna kan vi inte bara dra förbi. Och för övrigt så seglar vi nu tillsammans med en ”barnbåt” från Florida. Vi kan få uppleva drakarna ännu en gång tillsammans med den härliga omedelbarhet som bara barn har. Vi väljer den här gången Rinca, den andra ön där drakarna finns. Ingen vet varför de inte finns någon annanstans i hela världen. Egentligen är de inte drakar utan reptiler, enorma ödlor.

Vi mötte vår guide på en brygga kl sju på morgonen. ”Ariel IV” och ”Cool Runnings” låg väl ankrade i viken utanför men slet i sina kedjor i den starka sydostmonsunen. Gaby 11 år och Ben 13 sprang lite före på stigen men stannade med ett ryck när de plötsligt fick syn på den första Komododraken som långsamt rörde sig framåt ett tjugotal meter från dem. Den vände huvudet mot barnen, körde ut och in med den tudelade långa tungan och gav ifrån sig ett väsande läte.

Draken var verkligen enorm, kanske fem meter lång, svansen inkluderad. Den hade kraftiga ben med otäcka långa klor och ett jättehuvud som såg ut som en orms. De äter allt som rör sig, vildsvin, rådjur och till och med vattenbufflar. Guiden ställde sig framför barnen och riktade en stor käpp mot draken. Föräldrarna såg helt förfärade ut. Det gick en minut, sedan vände draken på huvudet igen och lommade vidare. Den där var inte hungrig sa guiden. De äter mycket, men bara ungefär en gång var fjortonde dag.

Det finns omkring 1500 drakar på Rinca. De är svåra att upptäcka med sina kamouflagefärjade fjäll. Vi hade tur och fick se 7 stycken varav några var mätta och lata. När vi äntligen vågade gå lite nära tog guiden bilden ovan. Den är inte fotoshoppad …

Kommentera » | 7 Kommentarer »

Spindlar och sjörövarskepp

juni 6th, 2017

Vi skrev lite om Indonesien i vår förra blogg och fick en härlig kommentar från goa vännerna på S/Y Mary. (De som var med på TV i första säsongen i ”Äventyrliga familjer”) Tack förresten alla som skriver kommentarer. Vi kan oftast inte svara men vi läser dem och blir himla glada!

Så här skrev Linda på S/Y Mary: ”Älskar Indonesien. Vi brukar beskriva det som världen i miniatyr. Där varje ö bjuder på en ny kultur och helt annorlunda natur och djurliv. Superspännande. Det enda som vi tyckte var riktigt frustrerande och upprörande var den katastrofala eller obefintliga sophanteringen. Har det blivit bättre?”

Nä det har den tyvärr inte. Men vi älskar också Indonesien. Sällan har vi mött så glada människor, leenden och skratt överallt. I dessa tider lever kristna och muslimer sida vid sida och verkar utöva sin religion bara så mycket som det behövs i det dagliga livet. Ungdomarna är också öppna och glada utan ”taskig attityd” till vuxenvärlden. Här finns ingen graffitti. Alkohol existerar nästan inte. Vi har mött en enda berusad (äldre) person. Då bad några kringstående om ursäkt för hans beteende och förklarade det som att ”han är sjuk”.

Vi har nu seglat ytterligare ca 1000 sjömil, lämnat det avlägsna Raja Ampat och kommit in i de mer västorienterade delarna av Indonesien. Ariel IV ligger ankrad utanför Labuan Bajo på ön Flores. Igår fanns det vin att välja på som dryck till maten. Det var väl så där två månader sedan sist. Vi lyxade oss med att äta i land, på dykshopen Blue Marlins restaurang. Eric ska dyka med dem på Komodo imorgon. I restaurangen fanns omkring tjugo västerlänningar och vi mötte kanske tio till på gatan. I hamnen ligger ”live-aboard-båtar” som ser ut som gammaldags sjörövarskepp. I de delar av Indonesien som vi kommer ifrån fanns nästan enbart traditionella fiskebåtar. De ser ut som spindlar.

De närmaste veckorna seglar vi vidare västerut längs ökedjan, via Komodo, Lombok m.fl. till Bali. Där väntar storförberedelser inför att vi ska korsa ännu ett världshav; Indiska Oceanen.

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Ner och kanske upp

maj 22nd, 2017

Indonesien är fantastiskt! Här bor mer än 200 miljoner människor. De tillhör omkring 300 olika etniska grupper och talar 365 olika språk och dialekter. Man äter lite av varje, även orm, fladdermöss och rökt hund. Landet är världens största örike och sträcker sig norr och söder om ekvatorn över totalt 1770 km. Det består av 13677 öar varav omkring 6000 är bebodda. Indonesien har under historiens gång tillhört en rad olika länder som varit ute efter den värdefulla kryddhandeln; Portugal, Spanien, Holland, Spanien och Japan. Inte konstigt att människorna är olika vart vi än kommer, men de är numera stolta över sitt gemensamma land och sin rödvita flagga.

Det funkar lite si och så med både det ena och det andra här men ingen verkar bry sig. Vi anpassar oss. Ni skulle se vår nya ankarlanterna. Den gamla har gått sönder, LED varar inte för evigt. Den hade  vitt runtlysande ljus som det är så noga med i väst. Nu har vi en ankarlanterna som blinkar hysteriskt i lila, turkos, grönt och lite vitt…

Vi låg ankrade i en vacker vik på 15 meters djup, utanför Waisai, norr om Sorong. När vi skulle ta upp ankaret för att segla vidare slirade motorn till ankarspelet. Ankaret satt fast i botten trodde vi. Efter att ha dragit kedjan framåt med båtens hela tyngd försökte vi igen. Ankarspelet gick upp i varv och kedjan rörde sig uppåt men oerhört långsamt. Vi vågade inte dra mer. Motorn kunde gå sönder. Nu misstänkte vi att något jättetungt hade fastnat i ankaret. Eric fick på sig snorkelgrejor och dök ner så han kunde se. Inget konstigt där. Det måste alltså vara fel på ankarspelet. En långseglarbåt utan fungerande ankarspel är en ”sitting duck”. Fy f-n så mycket oro som dök upp.

Vi fick till slut upp ankaret för hand med hjälp av de stora skotvinscharna och seglade till en närliggande färjestation där finns en brygga. Eric jobbade hektiskt i två dagar med att kolla alla delar, kablar och kontakter och var på god väg att montera ner hela j-a motorn till ankarspelet. Han tänkte prova att sätta dit den gamla motorn som ett sista desperat försök. Den fungerar inte så värst bra men vi har kvar den för nödlägen. Men så bestämde han sig för att först försöka ringa firman som tillverkat ankarspelet; Muir i Australien. Nu var det nog dags för lite medvind. En jättebra tekniker förstod problemet och sa att vi skulle försöka spraya med 5:56 i motorn, kanske hade bara kolen fastnat, det var värt ett försök. Vips så fungerade ankarspelet…

Totalabsurt! Men vi kunde segla vidare till Spice Islands och Ambon. Här ligger vi nu vid en boj och är nöjda med att slippa ankra på ett tag …

 

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Hetta

maj 9th, 2017

Kan du minnas hur det känns när svett tränger ut i små droppar i pannan? Eller på mustasch platsen under näsan? Eller i nacken och på hela ryggen så att den börjar rinna i små irriterande kliande droppar? Utan att du jobbar fysiskt utan bara är stilla. Ja så är det här, hela tiden, dagtid. Vi har lärt oss att ”ge upp” inte kämpa emot och försöka hålla svetten stången. Ombord har vi ofta inga kläder på oss så det gör inget, och vi har ett stort soltak som skyddar mot direktvärmen från ovan. Härliga veckor i vildmark, som här i Raja Ampat, Indonesien ligger vi mest i havet förstås.

Kvällsbrisen svalkar i sittbrunnen. Vanliga dagar lever vi där fram till läggdags. Vissa dagar bygger vi en säng i sittbrunnen och tar upp dynor från kojerna. Skönt, men inte de dagar när det kommer värmeåskväder med massor av regn. Kojen därnere är ett alternativ. Fläktarna surrar lite men ger härlig svalka. Ibland räcker det inte, då är det bäst att ha våta handdukar som täcke. Tunna kökshanddukar ska det vara som bara känns lite fuktiga och kalla. De torkar snabbt på kroppen så man måste väta dem två gånger till under en normal natt.

Iland låter vi helt enkelt kläderna vara svettvåta och därmed lite svalkande. Det är viktigt att ha rätt färg på tröjan så inte svetten syns för mycket. Värmesvett luktar inte illa. Den är bara som vatten. Igår drack jag sex liter vatten.

Morgonte och kaffe till fika är helt dumt förstås. Värme inifrån också!  Men inte kul att ändra så gamla njutvanor. Iste är inte lika gott… Däremot är det gott med is i en ”sundowner”. En båt vi mötte hade ismaskin. Den var stor som ett litet kylskåp och tog upp en halv koj.

Mot kvällen går värmen upp ombord under däck. Brödbaket är oftast avklarat men tillagning av middag alstrar massor av värme. En dag då Eric lagade pannkakor hade vi värmerekord ombord, 37,2 grader i pentryt.

 

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Ekojobb

april 29th, 2017

Tretton sjömil kvar till ekvatorn. Här blev i fast. I två veckor. Så himla skönt! Ön Wayag, inga människor, naturupplevelser av alla slag, ankrade i en totalturkos lagun framför en perfektvacker kritvit sandstrand. En marmeladburk tog slut ombord lagom att diskas och fyllas med sand från Wayag strand. Vi samlar på sand. Ovanpå bokhyllorna i Sverige finns minst hundra burkar med sand från våra favoritstränder runt jorden. Svart, grå, bege, brun, röd och vit sand. Grovkornig, korallblandad, sammetsfin, slottbyggarlagom och allt däremellan sand, står i hyllan med datum och namn på stranden/ön där den hämtades. Alla har de en egen historia att berätta. Ännu har ingen flygplats säkerhetskontroll ifrågasatt de sandburkar vi har med varje gång vi far hem till Sverige.

Vännerna på brittisk/franska ”Making Time” ankrade bredvid. Nu var vi fyra personer på ön, alla européer. Vi besteg öns högsta berg, planterade (tillfälligt) våra flaggor där, njöt en sundowner och sa farväl till solen den dagen. Sprakande solnedgångsljus lyste den svårframkomliga stigen ner över spetsiga lavastenar och slingrande djungelgrönska. Några papegojor skrek åt oss när vi kom för nära.

Eric, Paul och Viviane dök runt en av de yttre ö-satelliterna och fick simma genom en orörd, levande marin värld. Wayag tillhör Raja Ampat ett av UNESCOs ”World Heritage” områden. Stora och små revfiskar av alla slag, hårda koraller i fantastiska formationer, mjuka koraller i glada färger böljande i strömmen, spännande små krabbor, sjöhästar och smådjur av allehanda slag. Jag har svårt att tryckutjämna på ena örat så jag nöjde mig med att snorkla i lite grundare men ändå akvarieliknande områden.

MEN, även i detta närmast paradis, har oceanerna virvlat in skräp, mest plast, massor av plast. Det tar omkring 400 år för en läskflaska i plast att brytas ner. Vi förberedde en liten grillfest på stranden. MEN, det kändes inte roligt att grilla och äta bland en massa skräp. Vi tog istället iland stora säckar och jobbade en dag med att rensa stranden och elda upp allt skräp. Det kändes fint att göra en så tydlig ekoinsats i världen, om än liten.

Det vanligaste skräpet var plastflaskor och -förpackningar. Därefter kom höger eller vänster flip-flop eller foppatoffla…

Kommentera » | 2 Kommentarer »

En långseglares drömdusch med mera

april 14th, 2017

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ja, han sitter på Ariel IV däck och ja han slösar med sötvatten. Han får spola och tvätta och skölja så mycket han vill. Fantastisk känsla! Vår watermaker gör visserligen sötvatten men det behövs gott om ström för att köra den. Så watermaker vattnet måste prioriteras, till dricksvatten, matlagning, disk och lite tvätt. Duscharna blir vanligtvis mycket korta och snåla. Men idag störtregnar det. Soltaket/vattensamlartaket samlar mängder av regnvatten som sprutar ur två slangar, en på var sida. Vi spolar däck, fyller alla dunkar och tvättbaljor, sprutar och duschar oss själva och gapskrattar så det ekar i viken! Underbart! Tänk på det du, nästa gång du står och halvsover en kvart i din dusch!

Extremt rena och saltfria tog vi så upp ankaret och styrde ut på Molukkan Sea. Efter råttan, möglet och rädslan för kidnappare fick vi nu äntligen belöning, en två dygn närmast perfekt segling över stillsamt hav. Ariel IV stävade med sina 25 ton, för fulla segel, i 5 knop över blågrönt hav mot en av Indonesiens ostligaste öar, Halmahera. Solen gick upp och solen gick ner. Vi åt och sov, borstade tänderna, läste böcker, gick på toa, pratade om livets mening, poppade popcorn och allt annat som man gör på ”vanlig” långsegling. Förutom att kolla position, vind och segel förstås. Det upphör aldrig att förvåna oss hur livet helt enkelt går vidare, samtidigt som hemmet/båten flyttar sig till en ny plats. Magiskt!

Så i med ankaret igen i en vacker vik intill en obebodd palmklädd ”söderhavsö”. Vi snorklade en stund på korallrevet och vadade iland. En man kom paddlande i en liten träkanot och hälsade oss Selamat Pagi. Han förstod snart att vi inte kan många ord indonesiska. Det internationella kroppsspråket fick ta över. Han pekade på en palm och undrade om vi ville ha kokosnötter. Javisst förstås. Han klättrade, med bara fötter, uppför en palmstam och skar ner nötter som han sedan skar toppen av och gav oss att dricka. Vi satt där på stranden och ”pratade” om båtar och fiske. När nöten var tom skar han den i två delar och tillverkade en liten sked av skalet. Så kunde vi äta kokosköttet. Han log och skickade med oss nötter tillbaka till båten.

Vi ligger nu på ca 2 grader Nord, dvs 2 grader norr om ekvatorn. Varje grad motsvarar 60 sjömil. Vi närmar södra halvklotet igen. Den här gången har vi ingen ombord som behöver döpas. Hoppas Neptun kommer förbi ändå och hälsar. Han börjar bli en pålitlig gammal vän.

 

Kommentera » | 1 Kommentar »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com