Surinam – var är det?

maj 21st, 2019

Efter bara nio dagar till sjöss är vi här nu, i Surinam. Familj och vänner har kollat på kartan var detta okända land ligger. Vi visste inte heller, innan vi började leta alternativ till Trinidad, för var vi kan lämna båten under orkansäsong i Västindien. Trinidad ansågs förr som orkansäkert men nu har en del försäkringsbolag skapat nya mycket dyra regler för eventuella orkanskador. Bästa orkansäkra land med marina visade sig vara Surinam. Spännande!

Vi siktade land framåt eftermiddagen och började försiktigt segla in över grunt vatten efter bojar i en läskig ränna. Det blåste bra och när ekolodet visade 4 m och sedan 3,7 … 3,2 m ville vi helst vända. Ariel IV sticker 2,7 m. Men det fanns ingen återvändo och snart kunde vi andas ut igen och se djupet öka i Surinam River. Chocolate River kallas den också efter färgen på vattnet som strömmar över en extremt brun dyig botten. Alldeles innan det blev mörkt kunde vi ankra på 5 meters djup och utmattade men extremt nöjda ta den där ankardrammen.

Nästa morgon fångade vi tidvattenströmmen, nästan 4 knop, fick med stort besvär upp ankaret ur dyn, och fräste med vattnet fyra timmar uppför floden till landets enda marina med totalt 14 platser. En enkel brygga utanför ett litet semesterställe med hus att hyra, restaurang och bar, allt detta mitt i regnskogsdjungel i en flod som lika gärna kunde vara en arm i Amazonas. Sengångare rör sig långsamt i träden, apor och fåglar hojtar, ormarna hoppas vi slippa se.

Det är regnperiod. Ibland dunder-öser det ner, ibland skiner solen, någon sorts tropiskt aprilväder. Den dag vi for in till huvudstaden Paramaribo för att klarera in, såg en del vägar ut mer som floder. Vi vadade över huvudgatan med vatten halvvägs upp över vaderna. Bilarna hade det tufft. Vi hade sandaler och flip flops på fötterna. Det var värre för dem som hade vanliga skor.

Förr var Surinam en holländsk koloni men det blev självständigt 1975. Surinams president sedan 2010, Desiré Bouterse, är en f.d. diktator som då uppbackades av militären. När han valdes till president slutade Nederländerna att betala bidrag till landet. Han dömdes nämligen 1999 för att ha smugglat massor av kokain in i Holland. Om han någonsin besöker landet väntar ett rejält fängelsestraff. Men många Surinameser gillar sin president, särskilt de unga som inte var med under inbördeskriget. Annars är surinameserna särskilt stolta över att människor av alla hudfärger och religioner trivs tillsammans och drar jämt. Här bor bara ca 600 000 människor. Synagogor ligger granne med moskéer och kyrkor. Man använder varandras parkeringsplatser. Hinduer och buddister samsas med de gamla naturreligionerna och de vita holländarna att alltid välkomna. Särskilt om de har många Euro i fickorna. Vi lyckades med stort besvär få tag i Surinam Dollar och firade med lyxlunch tillsammans med ett gäng andra seglare på marinan.

 

Kommentera » | 6 Kommentarer »

Till sjöss

maj 19th, 2019

Sydatlanten dag 3

Vi är nu ute till havs på tredje dagen på väg från Brasilien till Surinam och har hittills haft i det närmaste perfekt segling.

Platt läns och lite rullningar men annars stabilt väder. Vi närmar oss nu ITCZ eller Doldrums med massa squalls och lite vind. Ån så länge har vi 2 knops medström och snittar 9 knop! Mest sol och väldigt varmt, vi närmar oss ekvatorn. Idag på 4 grader syd.

Vi är inte ensamma utan ser minst 3-4 AIS båtar på vår dator runt omkring oss. Känns nästan lite tryggt.

Vi har ännu inte börjat fiska, har färdig mat men imorgon åker draget ut. Sen närmar vi oss också utflödet från Rio Amazonas som ger brunt flodvatten långt ut till havs.

Bästa stället för lite svalka och bris är nu i hängmattan i aktersittbrunnen! Behöver man en dusch är det bara att ligga kvar och spola av sig. Bra då ha en läsplatta som är vattentålig!

Nu dags för lite fika igen, en av dagens höjdpunkter, men det bästa på hela dan är den svalkande duschen på kvällen innan nattvakten börjar.

Nordatlanten dag 6

Bara 3 timmar efter jag skrev sista inlägget såg vi ett svart band vid horisonten rakt föröver som bara växte och växte och sedan kom första blixten och åskan, vinden ökade en del men inte farligt, vred lite men sen kom regnet! Och mera regn!

Och sen kom det riktiga tropiska regnet! Varken vi eller Ariel varit renare, eller mer avsaltade!  Men å andra sidan är vi nog aldrig så rena som när vi seglar, vi duschar av oss svetten tre gånger dagligen, men ändå luktar kudden inte längre lavendel!

Igår satt vi nere i salongen och såg en, två, tre, fyra olika serier men den vi fastnade för var ”Orange is the new Black” Netflixserie, som var helt ok. Och för att hålla humöret på topp blev det en säsong ”Solsidan”.

I natt klarnade det faktiskt upp lite och vi ser nu Södra Korset sjunka allt mer ner mot horisonten medan Karlavagnen stiger allt högre på norra halvklotet. Vi passerade igår, för fjärde gången, och sannolikt sista gången, ekvatorn, mitt i andra avsnittet av ”Solsidan”!

Vi räknar med kanske ytterligare 200 sjömil innan vi är ute ur ITCZ eller Doldrums och kan styra mer direkt mot Surinam. Vi passerade inatt halvvägs och firade med rom o cola till jordnötter, sen en flaska vin och öl till maten, korv o bröd! Vi drömmer om skånsk senap! Men vi har bara rinnande besk senap från Sydafrika så vi fick ställa in hela firandet!

Vi har nu också kommit fram till dom stora floderna och hela havet fullt med sjögräs så fiske är helt uteslutet, skulle dragga hela grästomter efter båten efter kort tid. Färskmaten börjar nu sina så fisk vore perfekt men vi får vänta och se.

Nu dags för andra föreställningen, tror det blir ett nytt avsnitt av ”Orange….

Dag 8, nära nu…

Dom första dagarna försöker vi bara överleva och räknar varken dagar eller veckor, men sen börjar vi närma oss halvvägs och hoppet tänds. Sen räknar vi ner dagarna och var hundrade sjömil. När vi nu börjar förstå att det snart är över och att Surinam River bara ligger strax under horisonten så börjar vi kolla klockan och räknar ner timmar och sjömil för en eventuell ETA, angöringstid! Whaoo, bara 2 dygn kvar, 1 dygn kvar, om 20 timmar kanske vi ligger för ankar och tar en välförtjänt ankardram, om nu vind, ström och vädret fortfarande står oss bi!

”Förväntningar” är en lömsk farlig beteckning på något man oftast blir besviken på. Vi hade trott att när vi äntligen kom in i södra Atlanten skulle överseglingen bli rena drömmen, inga vågor, svag dyning och vi skulle sitta på fördäck varje kväll och se solen sakta gå ner rakt föröver i väster.  Visst det var sju resor bättre än Södra Indiska Oceanen men ändå, vi hade alltid revat, alltid lite stänk på fördäck och man fick hålla fast sig även på toa! Inte hålla sig, utan hålla fast sig!

Och vad hade vi inte hört om ITCZ eller Doldrums mellan ekvatorn och 5 grader nord, bältet med squalls, kraftiga regnbyar med massa vind i följt av dåliga vindar!  Måste ha massa extra diesel och gå för motor långa distanser genom zonen annars blir man knäpp!

Vi har bara gått ett par timmar för motor innan vinden kom igen och kom mer och mer. Vi har knappast kunnat sticka ut näsan i sittbrunn utan att få en skvätt vatten över oss. Hela båten upp till spridarna är nu en saltöken, någon som vill köpa billigt havssalt, bra att ha i badkaret till vintern har vi hört.

Men vi tackar för all ström vi fått! Ström från ovan och under, sol och vind men framförallt har vår släpgenerator genererat massa med el-ström då vi loggat 8 till 9 knop i snitt. Och det delvis tack vare den kraftiga Guyana strömmen som går utmed kusten här.

Finns det en värld som står helt stilla, där man kan sätta sin temugg utan att den far iväg, kan ligga stilla i sin koj utan att hålla emot, sitta avslappnat på toa? Vi längtar nu intensivt dit och vi har en flaska fin rom (tack Erik och Cecilia) som väntar på att korkas upp till vår ankardram.

Surinam är ett helt oskrivet kort och skall bli en ny spännande bekantskap och äventyr.

 

 

Kommentera » | 9 Kommentarer »

Tidvattentrick

april 21st, 2019

Vi lämnade stökiga, lite farliga, Salvador och seglade ut till ön Itiparica ett tag, för att ha det skönt och fira lite påsk innan vi fortsätter norrut mot Surinam.

En fantastisk fullmåne sken över ankarplatsen. Det blev springflod och tidvattnet gick bananas. Skillnaden mellan ebb och flod brukar här vara omkring två meter. Nu var det plötsligt tre meter i några dagar. Sandrevet utanför ankarplatsen kommer normalt upp som en liten avlång, ca 20 m bred, spatsertur en gång var 12:e timme. Nu dök det upp en stor lite fuktig ö. Itiparica-borna kom ut i allehanda flytande farkoster, gick iland och plockade spannar fulla med snäckor och krabbor. Ungefär som när vi plockar svamp i skogen …

Franska vännerna på båten Myriade såg chansen att rengöra botten från beväxning. Myriade har sänk köl. Hervé och Miriam drog helt enkelt upp den och landsatte sedan båten på revet. Vattnet försvann och de hade flera timmar på sig att skura botten innan nytt vatten fick båten flott igen. Vi stod kvar på revet tills vattnet nådde midjan. Häftig känsla!

Kommentera » | Inga kommentarer »

Flugfighter och svettströmmar

april 15th, 2019

Kommer du ihåg när du var liten på somrarna och flugorna surrade som galningar i sommarstugefönstret. Så var det här när vi kom in i floderna, Rio Marau och 30 sjömil längre norrut floden vid Morro de Sao Paulo strax söder om Salvador. Femtusen flugor anföll och vi blev tvungna att plocka fram motvapen. Med två stora gula flugsmällare fick vi kanske fyratusen, men senare när vi skulle laga mat höll vi på att ge upp. Eric smög bakom köksdörren, kastade sig fram och fick tvåhundra till. Jag hukade vid salongsbordet hoppade upp och tog tvåhundra. Men även om det nu bara fanns hundra flugor ombord höll vi på att bli galna av allt surrande. Särskilt i köket och i kojen där de väckte oss varje dag klockan fem när det blivit ljust. Nu räckte det inte längre med flugsmällare.

Vännerna Tomas och Paula i Marau visade oss en pytteliten affär i en källare där de verkade sälja verktyg och något som såg ut som hundmat. Där kan man köpa flugspiraler. Sådana som man hade förr i sommarstugefönstren. ”Det är inte gift längre bara lim”, sa Tomas. Vi hängde upp två i köket och en över bordet. Wow, de hundra flugorna fastnade, kämpade för sina liv och hängde i döda klasar när vi kom tillbaka efter en dagsutflykt. Nästa morgon kunde vi sova som de sömntutor vi är ända till kl 9. De flesta långseglare gillar att gå upp tidigt med ljuset. Det gör inte vi!

Nå, så var det då nästa baksida av paradiset här i Brasilien, värmen. 30-35 grader i luften och 30 grader i havet. Några timmar på morgonen känner man sig som vanligt, sedan börjar svetten långsamt sippra fram på ryggen och i pannan. Framåt eftermiddagen tränger den fram även på hakan, i knä- och armveck, på magen och rinner i strömmar nerför kroppen. Framåt sen eftermiddag börjar den långsamt torka igen, om man är på däck. Under däck är det nu bastuvärme. Särskilt om vi har gått för motor under dagen och/eller bakat bröd.

Några få långseglarbåtar har faktiskt AC nuförtiden. Vi har sju små 12-voltsfläktar ombord. Underbara små tingestar. Två går i köket när vi pysslar där. De andra går i kojerna för att vi ska ha en chans att kunna sova. Extra hjälpmedel i kojen är en våt handduk över kroppen. När man vaknar är den torr. En simtur innan sängdags och en lite avsvalkande dusch från duschpåsar på däck eller en lämpligt anländ regnskur är ett måste.

Det blir inte många kläder att tvätta. Badkläderna som vi går i hela dagarna sköljs av i duschen på kvällen. Några små landgångskläder kan hänga med. Vi försöker tänka på alla grå dagar med småregn hemma i Skåne. Hmmm, någon sjöng om att man kan gömma lite sol och värme i en ask. Kanske kan vi ta med en lagom mängd när vi åker hem under orkansäsongen i Västindien. Ariel IV får vila i Surinam under tiden.

PS: De ljumma kvällarna här är obeskrivligt underbara …

Kommentera » | 2 Kommentarer »

Det riktiga Brasilien?

april 4th, 2019

Efter två veckor och 650 sjömil norrut längs Brasiliens kust från Rio de Janeiro, bland oljeborrtorn och fiskebåtar, har vi nu kommit till en av världens ändar. En fiskeby, Marau, som ligger nästan 20 sjömil in i Baia Camamu och uppför floden Rio Marau. Här härskar lugnet, palmer svajar stilla, tidvattnet gåt upp och ner mellan mangroverötter, en eller två män paddlar små öppna avlånga fiskebåtar av trä, några uthuggna ur en trädstam på stenåldersvis. I den här regionen bor mest svarta människor. Längs den enda bygatan ligger färgglada små hus och ett tiotal små butiker som betjänar hela regionen. Alla hälsar med ett vänligt leende. Unga pojkar och flickor verkar lite blyga och tittar försiktigt under lugg. Vi köper tio flugspiraler som ska fånga flugorna ombord. Visst fanns det sådana i Sverige när vi var små? Hmm, nästan härligt att se de små liven sprattla och långsamt dö.

Strax intill Ariel IV ligger en mindre segelbåt ankrad med brasiliansk flagga. Vi träffar Tomas och Paula och deras 1,5 åriga son. Båda är uppvuxna med barnflicka, kokerska och gårdskarl i rika familjer i Sâo Paulo men kände som vuxna att de inte stod ut med det konstlade livet. Tjänare behandlas inte som människor utan som inventarier. Orättvisor, korruption och klyftor mellan människor fick som följd att de köpte en billig båt och lämnade stadslivet. Paula är läkare och försöker nu öppna en liten klinik här i byn för att hjälpa folk enligt Robin Hood metoden, de som kan får betala.

Tomas och Paula sörjer för sitt land, så fullt av naturresurser och möjligheter men med enormt orättvisa livsförhållanden för dess invånare. 200 00 miljoner människor av alla slag. Urinvånarna indianerna i Amazonas, ättlingar till slavar som kom från Afrika, ca 60 % vita ättlingar till de européer som en gång koloniserade landet och dess tillgångar samt blandningar av de olika folkgrupperna.  ”En del är äckligt rika och en del är fortfarande slavar” säger Tomas.

En kväll sitter vi vid Maraus lilla torg. Ett brasilianskt par sitter vid ett bord bredvid. De kan nästan ingen engelska men pratar ändå högt om allt möjligt. Paula översätter ibland. Plötsligt är vi bjudna hem till deras flotta hus (säg sommarstuga), granne till ett fattigt hus där mannen en gång växte upp. Numera bor de i Salvador. Plötsligt är vi ett glatt gäng runt ett stort bord på deras altan. Massor av öl och mat dyker upp och två gitarrer. Vår värd spelar och sjunger dramatiska känslomässiga sånger. Vi förstår inget med hör och ser på deras uttrycksfulla kroppsspråk att det handlar om kärlek, liv och död.

På väg ner till dingen för att åka ut till båten igen ser vi några ungdomar som tränar capoeira, ”dansen” som slavarna förr i tiden hade som sitt hemliga vapen, ett möjligt självförsvar gentemot sina herrar. På en husvägg finns en målning inspirerad av kvinnornas lite ”snällare danser”. Folk sitter i klungor här och där på torget och pratar, några äldre kvinnor halvsover på en bänk. Månen är jättestor och ljumma vindar följer oss ut i floden till Ariel IV. Vi känner oss delaktiga i Marau som en slags levande lugn och harmonisk tavla.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Once in a lifetime!

mars 12th, 2019

Kaneval i Rio, wow och dubbelwow! Ett gungande hav av trettiotusen människor i ”Sambadromo”, en anläggning med två kilometerlånga läktare som gungade, på var sin sida av en bred gata där Karnevalståget drog fram. Alla på läktarna och alla i tåget dansade samba, stående sittande, ja på en vagn dansade ett antal döda figurer med huvud och armar upp ur sina gravar…

Hur ska vi någonsin kunna beskriva denna unika upplevelse. Vi fick se vinnarnas parad.  De sex vinnande sambagrupperna, var och en med mellan tre och femtusen medverkande och sex eller sju enorma utstyrda vagnar, hade varsin timma på sig att dansa igenom ”Sambadromo”. Vagnarna var mästerverk byggda kring ett tema, som en fantastisk scenografi med avancerad teknik där t.ex. 15 meter höga jättehästar rörde huvud och ben, en enorm örn flög med vingarna och en gigantisk sköldpadda tittade fram och tillbaka. Det hela startade klockan nio på kvällen och slutade omkring fem på morgonen. Vi sov till klockan två nästa dag.

Det var riktigt svårt att välja en vagn att visa här på bild. Alla var så otroligt fantastiska för att inte tala om alla de tusentals dräkter som grupper av dansarna mellan vagnarna bar. Vi valde att visa er en vagn med scenografi från Norge där man vill skildra hur människan bevarar frön och växter för kommande generationer. Inspirationen kommer från en genbank som finns på Svalbard som tillhör Norge. Det övergripande temat för denna gruppen var ”Människa och tid”. Gå in på You Tube och leta efter filmer från Carneval 2019 i Rio så kanske du kan få en uppfattning om det hela. Den största upplevelsen för oss var egentligen den totala massglädjen, alla var genuint glada och ingen berusad.

Veckorna innan Karnevalen var vännerna Cecilia och Erik från Råå och seglade med oss vid Ihla Grande. Tillsammans upplevde vi en lokal karneval i Abrâao huvudort på ön. Här fanns ingen parad att titta på, istället en massa utklädda människor som dansade natten lång. Himla härligt! Vi dansade också, även om det inte blev hela natten …

Kommentera » | Inga kommentarer »

Semester, samba och simma

februari 23rd, 2019

Vi brukar kalla det semester från semestern, när vi gör paus från långa seglingar, blir bobåt och stilla flyter mellan härliga ankarvikar i varma länder. Helst ska det då komma goa vänner på besök. Den här gången kom älskade yngsta sonen Jens och goa vännerna i familjen Pennegård för att hänga med några veckor i Brasiliens härliga övärld, söder om Rio.

Men först skulle vi förstås dansa samba i Rio och bada på Copacabana. Utan kameror, smycken och andra begärliga ting gav vi oss ut i natten en lördag och promenerade genom stadsdelen Lapa till sambaklubben Scenarium. Oj, oj vad folk dansar här! Vi försökte också men det kändes ovant med tretakt och läckra sensuella rörelser. Plötsligt kom en ung man och bjöd artigt upp mig Birgitta. Gissa om jag blev nervös. Han började med enkla gungande steg och fortsatte efterhand med lite svårare turer. Med jämna mellanrum sa han att jag var duktig. Och, fantastiskt, jag kunde, jag dansade samba i Rio de Janeiro!

Nästa dag drog vi till Copacabana. Nä där ville vi inte bada, fullt med tjingeling och folk på varenda sandplätt, kul att ha sett den förstås. Ett svenskt grupphopp blev minnet av Copacabana för oss.

Eva, Per och Elin hade med sig en badtermometer som present. Den vi haft tidigare var borta så det blev kul nu att kolla grader i vikarna på Ihla Grande, den stora nationalpark ö som Rioborna kallar paradis. En förunderlig grönska, regnskog och kaskader av blommor. En bananstock, några papayor och kokosnötter ramlade ner i våra väskor. Vattentemperaturen låg omkring 30 grader. Simturerna blev många.

Vi träffade en argentinsk kille som driver ett litet hostel på Apön, utan elektricitet och rinnande vatten. Han vinkade in oss till sin brygga när vi kom förbi i dingen efter en snorkeltur. Inte många engelska ord gick att utväxla men kroppsspråk fungerar nästa alltid. Han berättade att majoriteten av aporna dött i gula febern för några år sedan och gav oss hembakade kakor, kaffe och det berömda brasilianska gröna teet.

I nästa vik provade vi den andra brasilianska nationaldrycken, Caipirinha. Den serverades på en barflotte dvs. en flotte med bar på. Där finns en lite tam sköldpadda som kom simmade och åt fisk nästan ur handen på ägaren. Som vanligt kom en störtskur just när vi skulle köra tillbaka till Ariel IV. Ja det är ju regnskog vi befinner oss i förstås… För övrigt skönt att det regnar då och då, solen är krävande här.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Rio,here we come …

februari 8th, 2019

Det tog bara 16 dagar från St Helena och vips var vi över Atlanten och på en ny kontinent, Sydamerika, efterlängtad och fruktad. Spännande och läskig. Alla har vi hört om mängden rån och mord i Brasilien, och om de seglare som blivit hotade med både kniv och gevär. Men vi har också hört om en härlig avslappnad livsstil, sambarytmer och världens mest kända karneval. Rio de Janeiro, nu är vi här!

Klockan var bara sju på morgonen när vi styrde in mellan två imponerande gamla fort som vaktar staden från varsin sida. Ariel IV gled i laber bris förbi Copacabana, jättestranden kantad av en räcka höghus. Redan på morgonen var det gott om folk i sanden. Vi blev, tro det eller ej, rörda näst intill tårar när jättestatyn av Kristus dök upp på toppen av ett berg och höll sina välsignande händer över staden och över oss.

Så började mötena med brasilianarna. Vi gillar dem redan skarpt, även om det mesta verkar ta lång tid och nästan ingen kan engelska. På immigration mötte oss en glad kille som underhöll oss med roliga historier medan en kvinna fixade pappren och stämpel i passet. Tullaren bad helt korrekt om alla papper och önskade oss lycka till med ett leende. Inte en enda uniform eller minsta tecken på maktbehov som i så många andra länder i världen. Hamnkaptenen fixade snabbt pappren och pratade sedan länge om Henrik Larsson och andra kända svenska idrottare. Han gillar inte Zlatan utan tyckte han är ”för komplicerad”.

På marinan ringde man direkt till Suzy som kan engelska. Hon och hennes man seglade jorden runt på sin båt ”Samba” för många år sedan. Båten är illgul och ligger bredvid oss på bryggan. Suzy kom stormande på bryggan, viftande med armarna som illustration till allt hon kan och vill hjälpa oss med. Så nu har vi redan kompisar här. Det bästa är att hon kan fixa biljetter till slutgalan av karnevalen då vi får sitta vid bord, äta och dricka och se alla de bästa karneval ekipagen, de som har vunnit.

Vi har vandrat längs stränder, åkt färja och buss, ätit på restaurang kvällstid, släntrat runt i stan och hittills inte känt oss det minsta rädda eller hotade. Första intryck: ”Vi älskar Rio”.

Kommentera » | 13 Kommentarer »

St Helena, ”helgonens” ö

januari 14th, 2019

Efter åtta dygn segling från Afrika mötte oss skrikande sjöfåglar och en hög bergig ö steg långsamt upp ur havet i kvällningen. Om styrbord närmade sig ett svagt ljus. ”Sailingvessel on our starboard, sailingvessel on our starboard, come in.” Det visade sig vara den enda St Helena båt som seglat runt jorden, Carpe Diem, som nu deltog i ett race från Cape Town. Hon gick med stor ljusblå spinnaker. Vi seglade två försegel wing to wing i den starka akterliga vinden och fick slita hårt för att få ner det ena innan vi kunde runda Sugar Loaf Point och styra in i ankarviken vid James Town, huvudstaden på St Helena.

Där mötte oss ”the saints”, nä inte helgon men ca 4500 Saint Helenabor, de mest hjälpsamma, vänliga och välkomnande människor vi någonsin träffat. Det började med att en liten båt kom ut och mötte oss, visade vägen i mörkret till en ledig boj, gjorde fast våra tampar och ropade ”Welcome to our island”.

Vi var totalt slut efter en delvis ganska jobbig segling men en ankardram, av rom som sjöfarare i alla tider, är förstås obligatorisk. Kojen rullade lagom skönt hela natten och nästa förmiddag kände vi oss som nya.

Sedan dess har vi utforskat denna 17 km långa och 10 km breda lilla ö mitt i den stora, stora Sydatlanten, en av de mest avlägsna platserna på jorden. Mitten på ön som ett ”gömme” med vänliga dalar, blommor, ängar och odlad jord, omgivet av spetsiga bergformationer och rasande vågor.

Napoleon är inte här längre. Hans kropp flyttades till Paris. De få turister som kommer vallfärdar alla till hans före detta grav och huset där han bodde. Vi klättrade förstås också de 699 stegen i Jacobs stege och har fortfarande ont i benen.

Nu börjar förberedelserna inför den tre veckor långa seglingen till Rio de Janeiro. Det verkar bli svaga vindar och inte så mycket sjö. Månen står i ny så vi får fullmåne och därmed efterlängtat nattljus på färden.

Kommentera » | 4 Kommentarer »

Sand, sand, sand…

januari 8th, 2019

Sand, sand, sand, vilket jävla land, skrev Robban Broberg om öken, men så var det inte i Namibia. Visst, öken i mil efter mil, sand i massor och inte en människa, men vackert, vackert. Det första livstecken vi såg var en plogbil som körde på ett järnvägsspår och alltså plogade bort sand. Spåret var nygammalt, användes i början av 1900-talet till att forsla diamantblandat grus till sortering, nu en kommunikationsmöjlighet för människor i den lilla kuststaden Luderitz där Ariel låg tryggt vid boj, medan vi åkte på en veckas roadtrip. Numera suger dykare upp grus med diamanter från havsbotten. Kusten var strängt bevakad när vi seglade förbi på väg till Namibia från Sydafrika.

Vi hyrde en stor 4-wheel truck och kände oss som ”cowboys” när vi slirade ut på breda grusspår mellan sanddynerna. Antiloper och sebror sprang omkring, men ibland även kor och getter. De verkade trivas ihop. När vi någon gång mötte en bil drog den upp ett ofantligt dammoln över nejden och de mycket enstaka farmer som fanns att se. På kvällarna samlades vägfararna på campingplatser som oväntat fanns här och där. Många resande var trevliga sydafrikaner som med ett enkelt handgrepp reste upp en tältbostad på taket av sin jeepliknande jättebil. Vi slog upp vårt tält och försökte få pinnarna att fästa i sand.

Höjdpunkten var Namibias mest kända attraktion, världens största sanddyn Soussie Vlei och närliggande Death Vlei som varit en sjö men torkat ut i det torra klimatet. 400 år gamla träd står kvar som förstenade (förträade) statyer och vittnar om en tid som varit. Vi klättrade och klättrade upp på en av de högsta sanddynerna och njöt där en svalkande sundowner medan solen strålande vacker gick ner.

Namibia, vi gillar dig och ditt folk, vi kände oss trygga och välkomna. Men världen är så stor och spännande. Strax efter jul kastade vi loss mot St Helena och firade nyår under segel, med fin meny ombord men utan raketer. Även om vi inte mött många skepp på den vida Södra Atlanten vågar vi inte skicka upp en falsk nödraket. Som vanligt har vi smugglat med oss en liten glasburk med sand att bli del av sandsamlingen hemma. Den här sanden är röd och kommer att komplettera vit, brun, grå och svart sand i alla nyanser och kornstorlekar från de flesta av världens hörn.

Kommentera » | 4 Kommentarer »


Startsidan > Blogg

arielfyra@hotmail.com